I Sara Gordans debutbok En barnberättelse, befinner sig havet ständigt i ebb. Det är en berättande dikt som är så obehagligt oförlöst att jag tvingas blunda en stund efter varje sida.
Dikten skildrar ett jag och ett du. Dessa två är inbegripna i ett trött och dåsigt rollspel med sadistiska förtecken. Mardrömmar och strandpromenader varvas med pedofila lekar i tvåsamhetens trånga rum. Det verkar inte vara fråga om någon maktkamp. Den som för tillfället är i underläge är foglig, tittar bara in i skivsamlingen som hör till berättelsens stående rekvisita. Den som har övertaget utför sina "övergrepp" med en slags slentrianmässig aggressivitet.
Berättelsen har skalats av inpå kroppen. Allt vi ser är handlingar i en filmisk framställning. "Inspelningsplatserna" står också listade i slutet av boken. I Gordans regi har hennes vilsna karaktärer hamnat på parisiska adresser och vid havet i Normandie. Oftast befinner de sig i ett sparsamt möblerat rum, och ibland på den barlagda havsbotten eller på de rivande klipphällarna ovanför.
Stilistiskt är En barnberättelse imponerande konsekvent i sin stramhet, men ändå poetiskt följsam. Enskilda fraser återkommer ständigt och ingår i en monoton rytm, som skapar en lätt klaustrofobisk stämning. I sin helhet fungerar språket som ett nät som spänts hårt över en mörk avgrund. Som läsare balanserar jag på de vibrerande trådarna och är hela tiden rädd för det som finns där under. Min fot slinter ner i den ena tolkningen efter den andra.
Vissa sekvenser kan ses som minnesbilder, medan andra gestaltar nuet. Då blir rollspelet en upprepning av barndomens övergrepp. Den misstanken gör boken riktigt otäck. Kanske är rollspelet en bisarr "ickebearbetning" av förlusten av det barn som paret förlorat i ett missfall eller en abort, "barnet ligger dött i en hink någonstans". I de sparsmakade stroferna ryms också möjligheten att allt i själva verket utspelar sig i berättarens tankar och drömmar. Någonting är det i alla fall hon aldrig berättar, något som av nödvändighet måste berättas för att hon ska kunna gå vidare och slippa upprepningarna som bara leder henne runt i cirklar.
Bokens sensmoral, om det nu går att utläsa en sådan, är just nödvändigheten av att berättelsen berättas (hela berättelsen!), viktigheten av flod och tårar. Havet som till slut måste rulla in och gråten, som när den äntligen kommer, ändå befriar något slags hopp.