27-åringen har en diger meritlista - han har öppnat för Willie Nelson, bildat band med Timbuktu, och spelat pedal steel med bröderna Kjellvander i Loosegoats - och han har antagligen stått på fler scener i Göteborg än de flesta i musik-Sverige.
Men nu går han alltså solo för första gången, och gör det på den pyttelilla scenen i Storans foajé.
Det lilla formatet passar honom väl. Scenvanan lyser igenom; han är avslappnad, snacksalig, och stundtals väldigt rolig (som när han sjunger med i en mobiltelefonsignal). Det är svårt att värja sig från den skånska charmen.
Låtmaterialet är det fortfarande lite svajigare med. De ganska svala folksoullåtarna, om än framförda med intensitet och värme, griper inte riktigt tag. Några, som inledande Occasion och Why I Am Like That, sticker ut, men de försvinner lätt bland "alldeles för många sånger om brusten kärlek" som Tingsek självironiskt säger.
När han stundtals drar upp tempot är han däremot ganska oemotståndlig. Som i extranumren, där han bland annat spelar en grym ny svenskspråkig låt som tydligen ska ges ut tillsammans med Timbuktu (under namnet Kamraterna). Där kommer scenutlevelsen och den sköna attityden verkligen till sin rätt.