Queneau gjorde den så koncis som möjligt för att kunna förverkliga sin idé att skapa en litteraturens motsvarighet till musikens fuga, i vilken ett tydligt igenkännbart tema upprepas och utvecklas i ett antal variationer. Han utgår från följande urscen: en man stiger på en fullsatt buss och anklagar en annan man för att tränga sig före. Snart hittar han dock en plats och sätter sig ner. Senare på dagen ser berättaren mannen få råd om att sy i en knapp i överrocken.
Det är allt. Sedan varieras framställningen av detta förlopp: metaforiskt, baklänges, drömskt, subjektivt, onomatopoetiskt; som baksidetext, sonett, komedi, telegram och så vidare - nittionio gånger. Queneau slår inofficiellt världsrekord i stilistisk mångkamp, lekfullt och ledigt närmar han sig temat och avtecknar det på varje ny sida från en ny vinkel, med en annan rytm och stil. Lars Hagström som översatt (och skrivit efterord) hänger bra med. Somligt måste försvenskas för att nå fram, vi får exempelvis 'väschöttska' i stället för fransk dialekt. Det fungerar, även om det kan synas lite avigt.
Nytt ljus faller efterhand på grundscenen. Det är emellertid svårt att finna någon mening i själva handlingen. Varje omtagning ger någon ny detalj, bussen var si, mannen talade så, men allt detta förefaller vara sekundärt i sammanhanget. Formen ligger orubbligt i förgrunden och utgör alldeles uppenbart det egentliga innehållet i Stilövningar. En bok som på ett inspirerande sätt vittnar om språkets möjligheter. Ett givet inslag på allehanda skrivarskolor och stilistikkurser.