"Unlawful combatants" kallas de 637 fångar som sitter inlåsta utan rättegång på Guantanamobasen på Kuba. Runt basen som omgärdas av höga murar och staket patrullerar solbrända soldater i kamouflagedräkter. Frågar man dem vad som händer i fängelset svarar de samma sak: "Fångarna behandlas humant".

Mycket mer än så får Erik Gandini och Tarik Saleh inte veta när de åker dit för att spela in dokumentärfilmen Gitmo. Den hurtiga löjtnant Moss, som mer påminner om en turistguide än en soldat, berättar gärna om öns rika djurliv och då särskilt de granna leguanerna som gör sig bra på bild. Filmarna får aldrig träffa några fångar.

Gitmo är därför en dokumentär som mer handlar om svårigheterna att få veta, än om Guantánamo i sig. En talande tystnad som inte minst går att läsa i den svenska före detta guantanamofången Mehdi Gehzalis allvarliga ansikte. En mumlande beskrivning av förnedrande sexuella förhörsmetoder, är det enda direkta vittnesmålet om det han utsatts för under sina 2,5 år i fångenskap.

Gandini och Saleh tvingas via omvägar leta svar på sina frågor. Några dokument undertecknade av höga amerikanska politiker beskriver nedkylning och utnyttjande av fångarnas fobier som godkända förhörsmetoder. Ett par avfällingar från den amerikanska militärmakten antyder att det är tortyr det är fråga om. Och att fotona på torterade irakiska fångar i Abu Ghraib lika gärna kunde ha tagits på Guantánamo.

Det berättas också om att de amerikanska trupperna anställer så kallade "private contractors" (ännu ett nytt amerikanskt begrepp) som fungerar som skyddande sandsäckar i Irakkriget. De är civila personer utan regelverk, men med skarpladdade vapen. Filmarna besöker ett private contractor-företag i Rumänien. Nyss hemkomna från Irak berättar de civila soldaterna stolt att de inte lyder under några andra lagar än de som finns i hjärtat.

I brist på pratsamma nyckelpersoner är Gitmo en frustrerande film, som mest består av klippbilder och en speakerröst som försöker hålla reda på allt det som inte sägs. Filmen hade kanske tjänat på att göras i ett kortare format. Det är synd, precis som filmarna säger är detta ett ämne av brännande relevans. Ambitionen att spränga den propagandaapparat som omgärdar Guantánamo är ändå hedervärt. Och bilden av när fasaden stundvis rämnar är värt biljettpriset.

Som när löjtnant Moss i filmens mest absurda scen, visar filmarna en utsiktsplats för nattfotografi av basen. Hans pladder avbryts av ett klagande jämmer, böner och skrik som stiger upp ur lägret och överröstar syrsornas kvidande. "Vad är det där?", frågar filmarna. "Fångarna ber och småpratar", svarar Moss.