Fariba, åtalad i Iran för sin kärlek till en kvinna, flyr till Tyskland. Hennes ansökan om asyl avslås, men hennes möjlighet att stanna i landet ges av en annan flyktings död. När den iranske mannen Siamak begår självmord övertar Fariba hans identitet och kan använda sig av hans tillfälliga uppehållstillstånd för att stanna i landet. Som man skickas hon till en småstad där hon får möjlighet att jobba svart i en surkålsfabrik. Hon håller strikt fast vid sin manliga identitet, ett enda litet misstag skulle avslöja henne och sätta henne i svår knipa. På surkålsfabriken träffar hon Anne, och deras växande känslor för varandra ställer saker och ting på sin spets.

Vem är man när alla självdefinierande element försvinner? Den muslimska lesbiska utbildade medelklasskvinnan Fariba från Teheran blir Siamak, en heterosexuell fabriksarbetare i en liten tysk småstad. I Tyskland behöver hon inte längre bära slöja, men hon tvingas dölja sig själv förklädd till man. Slående i filmen är att homofobin och kvinnoförtrycket är lika närvarande i Tyskland som i Iran, även om det manifesteras på olika sätt. Inte heller Anne är fri, hon är utsatt för hård kontroll från männen omkring henne.

Regissören Angelina Maccarone har valt att vara tämligen exakt gällande politiska fakta för att storyn ska ha reell betydelse. Att hon givit huvudpersonen iransk identitet är heller inte någon tillfällighet, då Iran är ett av de fyra länder i världen där homosexualitet fortfarande är belagt med dödsstraff. Detta gör filmens frågeställningar kring flyktingpolitik högst aktuella.

Angelina Maccarone har gjort två andra lesbiska filmer, men vill inte att hennes verk bara ska ses av gaymänniskor - så många heterosexuella filmer som hon själv suttit igenom. Förutom att regissera filmen har hon skrivit några av låttexterna till filmmusiken som är sparsam och ger plats för en naken realism utan emotionaliserande ljudeffekter.

Tysk-iranska Jasmin Tabatabai som spelar Fariba är imponerande övertygande i sin roll. Filmen brister aldrig i trovärdighet trots att storyn är relativt simpel och följer en rak linje från början till slut. Den är vackert filmad i autentiska miljöer. Känslan av övergivenhet och tomhet är gripande.