Spåren av sorgen efter den bortgångne fadern går som en röd tråd genom hans fotoutställning 'Repetitiv tid'.

En tendens som funnits inom samtidskonsten under senare år har varit att iscensätta dokumentärbilder. Ett förhållande eller en idé kan tydliggöras genom att konstnären använder sig av arrangerade situationer. Per Hüttner har under flera års tid rest världen runt för att fotografera platser. Fotoserien 'Jogging in exotic cities' (1999-2000) visar hur han på bild efter bild iförd vita kläder springer genom storstäders myllrande folkliv. Men har den ständigt pågående rörelsen varit en färd mot någonting eller ifrån någonting? I sin pågående utställning har han stannat upp för att möta sorgen efter sin bortgångne far som omkom i en bilolycka då Per Hüttner endast var fyra år gammal.

Den första av utställningens sju bilder beskriver Hüttner som nyckelbilden i utställningen.

I den gestaltas tidpunkten för dödsfallet. Bilden som är tagen i Stockholm 2005 visar en liten pojke i vita kläder som håller en blombukett. Han står med nedböjt huvud framför en arrangerad minnesplats i form av blommor och gravljus, som om han begrundade det som hänt. Men vilka möjligheter har ett barn att bearbeta förlusten av en förälder? I de följande bilderna figurerar konstnären i vuxen ålder, mitt i städernas trafikkaos eller ensam på en strand. Spåren efter sorgen följer honom och syns i form av de vita barnkläderna som är utplacerade på marken samt gravljus och blommor vilket tillsammans bildar arrangerade minnesplatser. Det som är påtagligt är hur avståndet till sorgen skiftar mellan de olika bilderna. I stadsbilderna befinner sig Hüttner på avstånd från sorgeplatsen, i några av dem vänder han ryggen mot den, men kastar en blick över axeln. Som om stadens hektiska liv inte erbjuder mentalt utrymme för att kunna stanna upp. I strandkanten på behörigt avstånd från staden i bakgrunden har han istället böjt sig över minnesplatsen. 'Repetitiv tid' gestaltar inte bara Hüttners personliga upplevelser utan även universella teman som individens plats i den urbana miljön och människans möjligheter att existera i staden. Spåren leder tillbaka till det sena 1800-talet då såväl fotografiet som den moderna storstaden växte fram.

Som ur ett reningsbad kliver Hüttner upp ur vattnet i Canal St. Martin i Paris i utställningens sista bild. Kanalen bildar parallella linjer i bilden vilka löper samman i en punkt i fjärran. Genom att använda centralperspektivet har konstnären möjlighet att styra betraktarens blick. Men i det här fallet är det förmodligen lika mycket sin egen blick han vill styra. I riktning framåt.