Många studier visar att flickor och pojkar behandlas olika redan när de är nyfödda. På dagis får pojkar mer tid på samlingarna, fler tillsägelser och färre kramar. Flickor får istället uppmärksamhet för sitt utseende och används som hjälpfröknar.

Jämställdhetsarbete handlar om att först synliggöra våra skilda förväntningar på flickor och pojkar. Nästa steg är att försöka förändra förväntningarna och på så sätt bryta könsmönstren.

De här frågorna är en del av jämställdhetskonsulten Kristina Henkels arbetsvardag.

- Målet med jämställdhetsarbetet är att bredda pojkars och flickors könsroller så att de får tillgång till fler egenskaper än de vanligen får, säger hon.

Vi är på väg genom Skärholmen i Stockholm i blåsigt ruskväder för att så småningom landa mitt i personalmötet på förskolan Höjden. Sista ämnet för kvällen är jämställdhet och Kristina Henkel ska leda samtalet. Det här är andra gången hon träffar förskolorna i team tre i Vårberg. Förra gången föreläste hon om jämställdhet i förskolan och hur man kan arbeta med det i praktiken. Nu ska hon följa upp vad som har hänt sedan sist.

Drygt 20 förskollärare sitter på ministolar runt barnborden med smörgåsar och kaffe framför sig. Stämningen är lite spänd till en början. Det kan bero på att jämställdhet upplevs som något personligt, tror Kristina Henkel. Under förra mötet gav hon därför personalen några övningar som bland annat skapar trygghet i arbetsgruppen. Trygghet är nämligen en förutsättning för jämställdhetsarbete eftersom det handlar om att våga ifrågasätta sitt eget och andras beteenden.

Kristina Henkel startar med de trygghetsskapande övningarna för att få igång diskussionen. Övningen som gick ut på att ge positiva kommentarer till andra kollegor visar sig vara uppskattad, även om många tycker att de alltid har gjort det. Den andra övningen var däremot svårare, att undvika ordet 'inte' i samtal med barnen.

- Men vad ska jag säga istället för 'inte' när en liten ettåring äter lera? frågar en pedagog med ett leende.

Kristina Henkel råder henne att ge barnet en möjlighet istället för ett nej: 'Lägg leran i hinken istället för i munnen'.

Diskussionen mattas av när den närmar sig själva jämställdhetsfrågan. Det är bara en grupp som studerat sina omedvetna förväntningar på flickor och pojkar.

- Det var ingen större skillnad mellan de små barnen. Det fanns flickor som var nyfikna och pojkar som visade empati. De var väldigt lika, säger en av pedagogerna och de andra i gruppen håller med.

Kristina Henkel berättar att det kan vara svårt att se att vi behandlar och förväntar oss olika saker av flickor och pojkar eftersom det är välmenande och utan att vi tänker på det. Ett tips är att koncentrera sig på en viss situation. En förskola tittade till exempel på måltiderna och upptäckte att flickorna hjälper till mer och skickar vidare maten oftare än pojkarna. Om man nästa gång istället ber en pojke skicka potatisen och sedan berömmer honom på samma sätt som man tidigare berömt flickorna så kan mönstret brytas.

- Det är en bra start att ni säger att ni redan är jämställda för det innebär att ni vill vara jämställda. Sen är det viktigt att fortsätta observera och gräva lite djupare för att upptäcka det ni gör omedvetet, säger Kristina Henkel.

Några förskollärare beskriver hur könsrollerna kan ta sig uttryck i vardagen. En förskollärare berättar historien om hur hon blev kallad farbror av en liten pojke då hon bytte lysrör, och alla fnissar. En annan berättar hur hon utan att tänka på det alltid hämtade en manlig kollega när något skulle fixas. Ända tills hon insåg att det förstärker bilden av att det är män som byter glödlampor och snickrar.

- Det blir lätt så där. Vi som är vuxna är ju redan stöpta i våra könsroller, förklarar hon.

Kristina Henkel håller med om att vi alla är en del av de traditionella könsmönstren och att det därför är viktigt att hjälpa varandra i jämställdhetsarbetet. Även mindre förändringar i sättet att bemöta barnen kan ge stora resultat. Rådet är att börja smått och att ha en tydlig plan för arbetet. Det kan handla om att ibland dela upp barnen i flick- och pojkgrupper och ge dem möjlighet att utveckla egenskaper som de vanligen inte använder sig av.

Hon poängterar att arbete i flick- och pojkgrupper är en metod på vägen och inte ett mål. Genom att till exempel arbeta med empati i en pojkgrupp kan pojkarnas bild av vad som är pojkigt förändras så att även empati blir en pojkegenskap.

Under vandringen hemåt berättar Kristina Henkel att till och med förskolorna i Gävle, som är nationellt kända för sitt jämställdhetsarbete, upplevde att de behandlade barnen jämställt i början. Det var först när de filmade sig själva som de blev medvetna om att de bemötte flickor och pojkar olika.

- Om man inte tycker om ordet jämställdhet kan man se det som en demokratifråga. Allt handlar ju bara om att ge alla barn samma möjligheter så att de kan bli hela människor, säger hon med eftertryck.

Att jämställdhet och demokrati går hand i hand håller Lise Ramböl med om. Hon är pedagogisk ledare på förskolorna vi besökte och initiativtagare till jämställdhetsarbetet med Kristina Henkel.

- Vi började dels för att det står i läroplanen att man ska jobba med jämställdhet, dels för att vi arbetade med demokratifrågor och tyckte att jämställdhet var en naturlig följd av det.

Lise Ramböl tycker att det är viktigt att fortsätta jämställdhetsdiskussionen på personalmötena, men hon ser också andra sätt att jobba med frågan. Hon tror att det är viktigt att skapa lekmaterial som är mindre könsbundet än den traditionella indelningen i dockvrå och bilhörna. Till exempel har personalen på småbarnsavdelningarna börjat arbeta med barnens sinnesupplevelser som utgångspunkt.

- Sen måste förstås alltid barnen få välja själva hur de vill leka, men vi bör i alla fall försöka skapa miljöer som underlättar för barnen att kliva över gränserna och inse att allt är till för alla, säger hon.

Hon berättar också att flera i personalen vill börja filma verksamheten för att få syn på olika nyanser i tonfall, blickar och kroppshållning under deras samtal med barnen.

- Jämställdhet är någonting man ständigt måste diskutera och arbeta med. Det är ju inte så att man blir färdig genom att ta bort alla rosa och blå saker. Det handlar om att bli medveten och förändra sitt förhållningssätt. Och det är svårt, för det sitter i ryggmärgen på oss alla, säger Lise Ramböl.

Marie Nordberg har nyligen doktorerat i etnologi vid Göteborgs universitet och har många års erfarenhet av genusstudier.

- Könsroller är inget som man enkelt kan förstå, lyfta sig ur och modellera om. Då hade det varit löst för länge sen, säger hon.

Även om det är nödvändigt att tala om kön för att tydliggöra våra könsmönster så kan det vara problematiskt, menar Marie Nordberg. Könsmönstren kan nämligen förstärkas när vi lyfter fram och poängterar könstillhörigheten. Genom att dela upp barn i flick- och pojkgrupper visar vi barnen att kön är betydelsefullt. Indirekt säger vi då att flickor och pojkar är olika och har motsatta intressen.

- Risken är att vi förbiser likheterna mellan flickor och pojkar eller den variation som finns inom könsgrupperna, till exempel den försiktige pojken eller den kaxiga flickan.

Hon tycker därför att det är viktigt att även lyfta fram och stärka de situationer där flickor och pojkar inte skiljer sig från varandra. Likheterna är ofta störst under aktiviteter som är styrda av pedagoger, medan de särskiljande könsmönstren blir synligare i den fria leken. Kanske finns det därför anledning att som pedagog gå in i den fria leken ibland för att vidga vad pojkar och flickor kan göra. Marie Nordberg tror också på att ändra förskolans traditionella möblering eftersom den kan göra att flickor och pojkar vistas på olika ställen.

Det är inte bara kön som begränsar vårt beteende och förväntningarna på andra, utan även till exempel ålder. Att vara barn ger specifika möjligheter och begränsningar som vuxna inte har. Inget bemötande är neutralt, fastslår Marie Nordberg.

- Därför kan det vara en idé att diskutera vilka skillnader och förhållningssätt som vi tycker är viktiga att bråka med. Att vi är olika klädda kanske inte har så jättestor betydelse. Har det större betydelse vilka erfarenheter vi gör och vilka kunskaper vi får? Jag tror att man ska börja där. Sen måste man stödja varandra och försöka skratta åt sina misstag. Det här är något som vi alla gör, säger hon.

Eller som en förskolepedagog uttryckte det efter personalmötet på förskolan Höjden:

- Vi får nu ta upp jämställdhet som en del i vårt arbete och se det som ett litet frö som gror. När vi sedan tittar till det och vattnar ibland så kommer det att växa en smula varje gång.