Den 68-årige litauiske poeten, litteraturvetaren och publicisten Tomas Venclovas namn har de senaste åren ständigt nämnts i diskussioner om Nobelprisaspiranterna.

Förutom sin framstående litteraturbegåv-ning och imponerande kunskapsvidd har han alltid utmärkt sig genom ett starkt engagemang i frågor av existentiell betydelse - från människans rättigheter till hennes överlevnad. Att befatta sig med något sådant i ett totalitärt sovjetiskt samhälle var nästan livsfarligt, och 1977 blev den kände dissidenten tvungen att emigrera till USA, där han är bosatt än i dag och där han undervisar i rysk litteratur vid Yales universitet. Venclovas synpunkter på världen och samhället väcker alltid intresse och han är en eftertraktad och ofta sedd gäst på olika internationella symposier och konferenser, och då inte bara i litterära sammanhang.

Du sa en gång för nästan 15 år sedan att totalitarismens sammanbrott skulle kunna göra det omöjligt för dig att fortsätta skriva dikter för att de är alltför fast förankrade i en konkret historisk situation. Nu har det inte blivit så och du förklarar det med att dina dikter främst är riktade mot det universella onda och att det onda i världen alltid kommer att finnas kvar. Dessutom brukar du säga att det existerar en viss konstant av det onda i världen, inte sant?

- Jo, och min erfarenhet säger att det troligen verkligen är så. Vi säger att 1900-talet präglades av en exempellös koncentration av det onda, att det var det värsta århundradet genom tiderna... Gud vet om det är sant, snarare var det onda under de föregående århundradena mer utspritt över samhällets små celler, medan det under 1900-talet liksom blev koncentrerat och kom till uttryck i totalitära ideologier, tortyr med mera. Men krig, tortyr eller familjeproblem har alltid existerat och jag tror att det ondas procent i världen alltid varit ungefär densamma.

Men 2000-talets början väcker särskilt pessimistiska tankar: man befarar en ökning av det ondas konstant som du talade om...

- Jag vet inte om den kommer att öka, jag säger just att den är konstant men möjligtvis kommer den helt enkelt att yttra sig i andra former - kanske mer synliga, mer koncentrerade. Det betyder inte att det onda ökar, det blir bara mer iögonfallande.

- Tredje världskriget pågår tyvärr redan och det är värre än det andra. Då stod det i alla fall klart vem som hade rätt. Det var kanske bara i våra trakter det inte var helt klart, jag menar att Stalin och Hitler stod likadant för det onda. Men det var i alla fall tillräckligt klart att Hitler och den västerländska demokratin var principiellt olika saker. I dag är det inte helt klart vem som har rätt.

- Den muslimska världen har sina egna argument. Det är till stor del väststaternas fel att detta nya världskrig blivit möjligt. Just därför är det kanske i något avseende värre än det andra kriget. Och mina profetior angående 2000-talet kan tyvärr inte vara positiva. För av allt att döma kommer vi att se mycket som är dåligt, farligt och fasansfullt under detta århundrade, i första hand knutet till världsterrorismen, men inte nödvändigtvis bara till den.

I detta sammanhang erinrar man sig att du brukar kalla dig för en 'historisk optimist', och med det menar en person som säger 'allt kommer att bli bra men jag kommer inte att få uppleva det'. Men du har blivit vittne till många positiva förändringar.

- Jag tror att om det någonstans i världen finns en viss koncentration av det onda så brukar den i alla fall försvinna så småningom och ge sig tillkänna på något annat ställe, under andra omständigheter, av andra skäl och i annan skepnad. I den meningen är jag historisk optimist. Ser det illa ut - ingen fara, det går över. Men det kan förstås vara så att varken jag eller många andra kommer att få uppleva det. Jag trodde aldrig att jag skulle uppleva sovjetmaktens sammanbrott, men det fick jag - och gudskelov för det! Åtminstone har koncentrationen av det onda minskat lite i denna del av världen.

Vi talar om optimister och pessimister. Hur ser du i det sammanhanget på dagens situation i Litauen och på landets utsikter?

- Jag tror att medan situationen på många håll i världen försämras, håller den på att bli allt bättre i Litauen.

Materiellt eller kulturellt sett?

- Konstigt nog är det ena förknippat med det andra. För att leva ett människovärdigt kulturliv är det i alla fall bättre att inte vara hungrig och att ha tak över huvudet. Och jag tycker att situationen i Litauen förbättras både i det ena och det andra avseendet. Litauen avsovjetiseras och kommer in i den normala världen.

- Jag besöker mitt hemland flera gånger om året och jag ser att samhället för varje år på något sätt struktureras, det blir allt fler personer som vidhåller, enligt min uppfattning, normala åsikter, chauvinismen och intoleransen minskar. När det gäller sådana saker så kände jag mig ensam förr, men nu ser jag att det uppstår hela skikt i samhället som lever ett annat inre liv, enligt en annan värdeskala som är mera lik min.

Beror det kanske i någon mån på att kontakterna med omvärlden har blivit bredare och på att allt fler människor fått möjlighet att resa utomlands, ta del av andra kulturer?

- Utan tvivel! Det finns i Litauen precis samma fenomen som i drygt hundra år existerat i Ryssland: dels personer som hyllar den gamla inhemska ordningen och kulturen, dels västorienterade. Under sovjettiden publice-rades till exempel en roman av den kände

litauiske författaren Justinas Marcinkevicius, Tallen som skrattade, som handlar om en grupp västorienterade ungdomar. Och budskapet var: Se inte på Väst utan stöd er på den egna, litauiska marken.

Jag tycker fortfarande att det sammanföll med det som sovjetmakten föreslagit: sitt instängda, isolerade, ha inga kontakter med omvärlden - det blir bättre för er och för oss också, förresten. Så det att Litauen öppnat sig - det berikar naturligtvis den litauiska mentaliteten. Själv har jag alltid stått för det och verkat efter förmåga för att göra landet öppnare för världskulturen.

Hur har den litauiska litteraturen förändrats under de 15 år som gått sedan självständighetens återupprättande? Hur har bokmarknaden förändrats? Hur har den nya situationen påverkat författarna?

- I början rådde en riktig förvirring: folk förlorade kriterierna, riktmärkena, kunde inte anpassa sig till marknaden som förresten i Litauen aldrig kommer att bli så stor att det blir möjligt att leva på författararvoden. Men så har det alltid varit. Nu dyker det dock upp folk som lever annorlunda, enligt andra kriterier och regler, folk som inte väntar på statens hjälp. Och det är mycket bra, för all hjälp från staten, till och med från den allra snällaste staten - även om en stat över huvud taget inte kan vara snäll - är alltid ett försök att köpa. Det är dåligt till och med när du får stöd av en demokratisk stat, för du måste simma själv, motströms denna Niagara, och klara det.

- De som klarar det kommer att lämna något efter sig. Så efter ett decennium då en del författare fortsatte att skriva på samma sätt som under sovjetmakten, vilket redan blivit föga intressant, medan andra dök ner i full ansvarslöshet och kaos, kom dessa ungdomar och det började publiceras intressanta saker.

- Till exempel gillar jag starkt Marius Ivaskevicius. Han är en mycket kontroversiell författare som omprövar den litauiska traditionen. På polska kallas det att 'ta ner bronset'. Det gjorde Gombrowicz och många andra. Och i sin roman De gröna tar Ivaskevicius bort bronset från det Sovjet- och Stalinfientliga krig som litauiska partisaner förde under 1940- och 50-talen.

  Det har framkallat en svidande kritik från sam-hällets konservativa sida. Om en person väcker en sådan ilska betyder det att han har skrivit något intressant. Själv har jag aldrig skrivit så, kommer aldrig att göra det och skulle knappast kunna göra det. Men det är en av möjligheterna som redan realiseras i den moderna litauiska litteraturen. Och det är bra, tycker jag.