Här i Sverige kan vi tala om en riktig litauisk frammarsch på kulturområdet. Det stora tvååriga projektet för musikutbyte mellan Sverige och Litauen som avslutades i fjol blev en succé. Talrika utställningar med litauisk konst är nu nästan vardagsmat i många svenska kommuners kulturliv. I Stockholm invigdes för några dagar sedan en mycket intressant fotoutställning från Litauen. Och svenska förläggare, kritiker och läsare riktar allt oftare sina blickar mot litauisk litteratur.

Nästa höst ska Litauen stå i fokus på bok- och biblioteksmässan i Göteborg. Flera litauiska författare, kritiker och debattörer väntas delta i seminarier, scenprogram och olika aktiviteter på stan. Också Litauens historia och kultur ska presenteras.

Trots att det är 1,5 år kvar till dess har förberedelserna redan börjat. Bok och bibliotek arrangerade nyligen tillsammans med Litauens ambassad ett seminarium på Författarnas hus i Stockholm över temat Litteraturen i dagens Litauen. Det blev en riktigt intressant och lärorik bekantskap

Efter att sekreteraren på Litauens kulturdepartement Rolandas Kvietkauskas, som leder landets förberedelser för bokmässan, berättat om förestående projekt, höll två kända litauiska kritiker - Laimantas Jonusys och Marijus Sidlauskas - föredrag om sitt lands nutida prosa och poesi. Och till slut fick man smakprov av både den ena och den andra.

Poeten Gintaras Grajauskas, vars samling Benflöjt kom ut på svenska för två år sedan, och en av de främsta unga litauiska prosaisterna Marius Ivaskevicius läste upp lite ur sitt författarskap varefter dessa stycken tolkades till svenska.

Litauen är ett litet land men det är inte många länder som erbjuder läsarna ett lika stort och rikt urval av böcker.

- Det utges nu cirka fem gånger fler boktitlar än under sovjettiden, varav en stor del översättningar, berättar Laimantas Jonusys. Sverige ligger för resten på tredje plats, efter USA och Storbritannien, när det gäller antalet böcker, översatta till litauiska.

Håkan Bravinger, internationell sekreterare i Sveriges författarförbund, som var moderator under seminariet, berättade att han blivit helt överraskad när han under ett besök i Litauens huvudstad Vilnius fått se ett riktigt överflöd av svenska böcker.

Antalet förläggare - nästan alla förlag i Litauen är privatägda - har överstigit 600. Större delen av skönlitteraturen utges med stöd av staten och olika stiftelser. Bokförsäljningen ökar eftersom landets ekonomiska situation förbättras och det påverkar även bokhandeln. För de lågavlönade är visserligen bokpriserna rätt så höga, men den som köpt en bok brukar låna ut den till sina vänner och bekanta så antalet läsare blir större än upplagorna.

- Den moderna litauiska litteraturen är mycket varierande både tematiskt och stilistiskt, säger Laimantas Jonusys. Medan den sovjetiska tiden präglades av konformistisk social-psykologisk realism, så har vi nu en sådan variation av stilar och riktningar som vi så sent som för 20 år sedan inte ens kunde drömma om. Dominerar gör förstås postmodernism, rättare sagt en av dess former, där man i ett och samma verk försöker balansera en lättare läsning med strävan efter att skapa något litterärt värdefullt. Det finns många sådana exempel i väst - Umberto Eko, Salman Rushdie med flera. Samma väg har också många

litauiska författare valt. Att uppnå den där

balansen är inte lätt, men trots att vi för två år sedan förlorade två av våra bästa moderna

författare - Ricardas Gavelis och Jurginas Kuncinas - är det flera andra som går i deras spår: i första hand Jurga Ivanauskaite, Renata Serelite och Marius Ivaskevicius. Det är just de som nu, särskilt efter bokmässan i Frankfurt 2002, där Litauen var hedersgäst, aktivt översätts till främmande språk. Men det finns även författare med andra riktningar, som Leonardas Gutauskas, som tar upp grundläggande existentiella frågor och löser dem, ibland på ett för läsaren smärtsamt sätt, eller Juozas Erlizkas vars absurda satir utgör en unik företeelse i den litauiska litteraturen, säger Laimantas Jonusis.

Litauen har alltid haft en mycket stark poesi, speciellt under 1970 och 80-talen. Det var under sovjettiden, men poesin hade betydligt större frihet och led mindre av censuren än prosan. Just under den perioden mognade en ny poetisk generation.

- Denna generation, berättar litteraturkritikern Marijus Sidlauskas, har påverkats av västerländska traditioner liksom av västerländsk poetik, versifikation och mentalitet. Tomas Venclova, Judita Vaiciunaite med flera utvecklade nya former och nya sätt för personligt uttryck, vilket kom att medföra ett uppsving för vår poesi.

Trots att kärnan i den nutida litauiska poesin fortfarande utgörs av den äldre generationen - Sigitas Geda, Tomas Venclova, Marcelijus Martinaitis och Vitautas P Bloze (alla utom Bloze finns i separata samlingar på svenska) ligger deras yngre kollegor inte långt efter dem, tycker Marijus Sidlauskas.

- Vi har en hel rad intressanta diktare bland dem som är lite över 50 - Donaldas Kajokas, Nijole Miliauskaite - men även bland medelålders poeter - Aidas Marcenas, Sigitas Parulskis, Gintaras Grajauskas för att nämna några. Det finns också flera lovande namn i den yngre generationen, men man bör nog vänta lite till innan riktigt stora begåvningar dyker upp.

Den litauiska poesin, liksom prosan, upplever nu märkbara förändringar. Den tidigare lyriska, jordbundna traditionen hade sina rötter i litauernas gamla folkvisor och ganska sentimentala världsuppfattning som samtidigt hade sina djup riktade mot det irrationella hos människan. Nu ger den traditionen vika för berättande former.

- Poesin blir alltmer berättande, det är nog den härskande tendensen i dag, säger Marijus Siodlauskas. Det är riktigt inne i dag att liksom katalogisera olika erfarenheter, olika situationer och detaljer. Det som liksom ligger under textens yta länkar samman dessa situationer. Läsaren måste konfrontera det med sin egen erfarenhet och få en viss effekt. Det lyckas när erfarenheterna är likadana men det händer inte alltid. Samtidigt börjar man allt oftare missbruka den där stilen, det blir ett kollektivt territorium vilket leder till att man förlorar originaliteten. Men som helhet tycker jag att vi har en bra poesi som liksom tidigare är älskad och efterfrågad av läsarna.

För närvarande finns det 13 litauiska böcker på svenska, varav de flesta kom ut under de senaste 2-3 åren. Det råder inget tvivel om att detta antal blir betydligt större till Göteborgsmässan. Bara Ariels förlag, som stått bakom utgivningen av de flesta litauiska diktsamlingarna den senaste tiden, har för avsikt att ge ut ett tiotal nya böcker. Så vi kommer att kunna fördjupa våra kunskaper om en intressant och expanderande litteratur som skapas i en av våra grannstater vid Östersjön.