Det här är samtidigt ett koncentrat av den längre historia som Tobias Wolff berättar i Den gamla skolan. En ganska odramatisk och gammaldags bildningsroman, mästerligt berättad med ett sådant driv att historien verkligen flyter fram över sidorna. Berättarjaget hemlighåller likt flickan i novellen sin bakgrund för att passa in i en fin internatskolemiljö där de flesta av eleverna kommer från societeten.

Medan han håller uppe en fasad håller skolan uppe en annan. I horisonten tonar ett nytt samhälle fram och hotar den ordning, tradition och anda som råder på skolan. Det är mycket som döljs under ytan av duktighet och tradition. Det är lätt att tala om ett isberg av outsagda slitningar, eftersom Hemingway har en speciell plats i romanen. Varje år får skolan besök av en känd författare och inför varje besök anordnas en novelltävling där vinnaren får träffa författaren i enrum. Hela skolan tycks nära författardrömmar och veckorna innan besöken är allt som hörs ut i de annars stojiga studentkorridorerna ett svagt skrivmaskinsknatter. Alla söker efter en egen stil och en vinnande story.

Wolffs egna texter ligger ofta nära honom själv och Den gamla skolan är inget undantag, för visst kan det antas vara mycket av författaren själv som döljer sig bakom berättarjaget. Vikten av att leva och uppleva för att kunna skriva är också något av ett tema i romanen. Uppslag och historier bör komma till författaren och inte tvärtom.

Wolff excellerar när han gestaltar de olika tävlingsbidragen, någon skriver drivet men med platta personer, en annan känsligt men oerfaret. Allt förmedlas verkningsfullt till läsaren i små textutdrag. Tävlingsivern når sin kulmen när det annonseras att Hemingway ska komma till skolan, men dessförinnan har både Robert Frost och Ayn Rand besökt internatet. Det är inte något vänligt porträtt som Wolff tecknar av den senare. Nyliberalismens husgudinna tågar in på skolan som något slags ond eminens med ett följe svartklädda djupingar. Den unge huvudpersonen har sedan tidigare låtit sig förföras av hennes lovsång till individualism och outsiderskap. Men han nyktrar till när hon visar upp ett förakt för svaghet som är minst lika starkt som hennes hyllningar av individuell drivkraft. Han inser att han behöver något annat än denna übermensch-retorik för att finna en väg framåt i livet och med sitt skrivande.

Men det går inget vidare med skrivandet, kväll efter kväll sitter han i stället och skriver av Hemingwayböcker på maskin för att åtminstone få en föraning om hur det känns att skriva stor och ärlig litteratur. Till slut finner han den där flickans novell i den där litteraturtidskriften. Han gör texten till sin, han plagierar den. För att skriva sant och ärligt om sig själv måste han paradoxalt nog också ljuga. Det visar det sig att det blir den vändpunkt han hoppats på, men kanske inte på det sätt som han väntat sig.