I tisdags började trängselskatt sent omsider att tas ut vid biltullar utplacerade kring Stockholms innerstad. Stockholmsförsöket har blivit ett användbart slagträ i debatten nu när det återigen är valår. Opinionssiffror tycks dock vara viktigare än att utkräva ansvar för det faktum att försöket kommer att slå orättvist. Och förvånansvärt få har frågat vad man istället hade kunnat göra för de 3,8 miljarder kronor försöket beräknas kosta.

Debatten kring Stockholmsförsöket har präglats av parti- och blockpolitisk propaganda, vilket i vanlig ordning inneburit att osakligheter och illa underbygga argument presenterats som fakta. Men om några månader kommer de flesta stockholmare att ha tillräckligt mycket erfarenheter av projektet för att formulera sina egna åsikter oberoende av den ideologiska retoriken från stadshuset.Kommer trängseln att minska? Kommer stadsmiljön att bli bättre? Och framför allt, kommer det att smaka mer än det kostar? Stockholmarna kommer att få ta ställning till trängselskattens vara eller icke vara i valet den 17 september, och frågan kommer att bli en vattendelare mellan de politiska blocken. De som röstar nej till biltullarna kommer sannolikt att rösta borgerligt, medan de som röstar ja till trängselskatter förmodligen kommer att lägga sina röster på de rödgröna.

Hade det varit val i dag hade utgången varit klar. Socialdemokratiska finansborgarrådet Annika Billström tycks i nuläget ha ryggen mot väggen. En solid majoritet av stockholmarna är emot försöket, och Billström får klä skott för missnöjet mot ett trafikprojekt som doftar storebrorssamhälle och inte ens är hennes eget.

Dock finns en liten möjlighet att projektet blir en triumf för det hårt ansatta finansborgarrådet. Skulle det bli en lika stor succé som dess mest entusiastiska förespråkare tycks tro kan väljarna mycket väl råka glömma, eller ignorera, de odemokratiska omständigheterna kring Stockholmsförsökets tillblivelse.

De borgerliga å sin sida vädrar blod. Och doftspåret har knappast försvagats av byråkratiskt krångel med upphandlingsprocessen inför försöket, förseningar och skenande kostnader. Särskilt moderaterna, med Christina Axén Olin i spetsen, har villigt iklätt sig rollen som de hunsade och utnyttjade stockholmarnas beskyddare.

'Sluta straffa stockholmarna' är en flitigt använd paroll. Inkluderande riktar den sig till alla stadens invånare. Sett till genomsnittlig årsinkomst är skillnaden mellan Botkyrka och Danderyd markant, men vuxna medborgare är lika röstberättigade oavsett var de bor. Och om chansen finns att stjäla regeringsmakten från de rödgröna så vill moderaterna vara kompis med alla.

Därmed inte sagt att de inte har rätt i fråga om Stockholmsförsöket. Även om moderaterna sannolikt vurmar mindre för social rättvisa än för tillväxt och kapitalets frihet, så är biltullarna orättvisa.

Ekonomiska styrmedel är ett relativt trubbiga och inte alltid helt solidariska verktyg. Att säga att man skapar ett incitament för att uppmuntra till andra transportalternativ än privatbilism stämmer till viss del, men åtgärden kommer givetvis att slå ojämnt. Vissa kommer inte att ha råd att fortsätta åka bil, och kommer därmed i praktiken att tvingas åka kollektivt.

Nu är bilåkande förvisso inte någon mänsklig rättighet, men tvingande åtgärder är aldrig helt lyckliga. Att tvånget i detta fall bara kommer att gälla de svagare ekonomiska grupperna i samhället gör inte saken bättre.

Stockholm, liksom en majoritet av storstäderna i den industrialiserade världen, har stora problem med privatbilismen. Det är angelägna problem som kräver omgående lösningar, men att göra bilismen till en klassfråga är inte den mest tilltalande vägen att gå.

Biltullarna beräknas inbringa omkring 75 miljoner kronor i månaden. En ansenlig summa, men långt ifrån så stor att den täcker kostnaderna för försöket. Åtminstone inte om det inte blir en fortsättning efter valet i september.

Regeringen har budgeterat 3,8 miljarder kronor för Stockholmsförsöket. Det är ganska exakt vad SL:s biljettförsäljning omsätter under ett år. Istället för åtta månaders avgift på biltrafik kunde vi alltså ha haft tolv månaders avgiftsbefriad kollektivtrafik.

Hade privatbilismen minskat om tunnelbanan varit gratis? Jag vet inte, men det hade varit en bättre väg att gå utifrån rättvisesynpunkt. Och ännu så länge vet ingen hur Stockholmsförsöket kommer att falla ut heller.