I denna rätt engagerande miljö i den globala medvetenhetens tecken saknade jag en given infallsvinkel. Ingen förde fram betydelsen av den enorma rovdrift som en hög konsumtion av animalier utgör. Jag syftar inte på de etiska eller hälsomässiga aspekterna av vegetarianism eller veganism, utan på själva resursfrågan. Vi vet vilka stora arealer som behövs för att få fram proteiner via djurens organism. En del går på foder och arealer som kanske inte skulle kunna ge ett vidare utbyte som människoföda, men den absolut största delen av animalieproduktionen sker på direkt bekostnad av nyttiga vegetabilier, speciellt i Nord.

Ni som var med på den tiden minns kanske att det på 1950- och 60-talen etablerades ett begrepp som allmänt kallades gulaschpolitik i Sovjet. Tanken var att det i Sovjet skulle vara lika självklart med frekvent servering av den ungerska nationalrätten, Gulyás, som i just Ungern (en symbol för välfärd). Problemet var bara det att Ungern har en enormt bördig jord till en relativt begränsad befolkning. Försöken att efterlikna Ungerns köttrika kostvanor bidrog säkert till att förstöra de enorma sovjetiska arealernas bärkraft. Man ville ta ut för mycket. Det blev bland annat storskalighet, brist på följsamhet och en stor dos av övergödning och andra kemikalier. Än i dag ligger markerna illa till i

de berörda områdena av forna Sovjet.

Gulaschpolitiken var inte ett utslag av en kommunistisk grundtanke, det var snarare ett utslag av brist på eftertanke och brist på en djupare förståelse för naturens villkor. Men det var först och främst ett utslag av fjäsk till den egna befolkningen. Och det är just det som jag tror att våra nationella höjdare också håller på med. (Ja, och de internationella likaså.)

Det finns all anledning att bry sin hjärna i krav- och rättvisemärkning, miljöcertifiering och avskaffande av orimliga subventioneringar i Nord, men det får inte dölja en av de viktigaste faktorerna i frågan om livsmedelsförsörjning. Hur den ska gå till, rent veganskt, via animalier i låg utsträckning eller i köttets tecken. Bristen av denna analys kan ligga bakom en av experternas vurm för konstgödsel som en viktig produktionsfaktor. Helt fel väg, anser jag, men i gulaschpolitikens anda kanske en nödvändighet. En nödvändighet som säkerligen kommer att straffa sig.

En fråga är om vi klarar av att hålla fokus på båda ämnena. Kan vi både värna diskussionen om etiken i djurhållning och animaliekonsumtion men också ta den mycket viktiga kampen om dess resursaspekter? Jag är övertygad om att båda behövs!