– Låt nummer tre handlar inte om en hallick!

Med dessa ord gör Slug och Ant entré på Nada bar i Stockholm, där deras nya skiva When life gives you lemons, you paint that shit gold just har spelats. Minneapolisduon är två timmar försenade, deras flyg från Tyskland sinkades av ekorrar i motorn, alternativt ett spöke som fastnat på toaletten.

– Jag gillar skämt, förtydligar Slug för säkerhets skull.

No shit, tänker jag efter intervjun, som inleds med att Ant bekänner sig vara lika förvirrad som en kvinna på Nada ser ut.

Nej, humorn är det inget fel på hos grabbarna i Atmosphere som när detta skrivs befinner sig på en närmast hysterisk promotionturné. Även Ant, som annars har blivit något av en mytisk figur på grund av sin tystlåtenhet, verkar ha genomgått något av en metamorfos i sitt förhållningssätt till medierna, och förvånar med att vara både pratglad och ha glimten i ögat.

Slug å sin sida har rollen av betraktare, tänkare och clown – ”Do I look fat in this dress?” utbrister han – och verkar med sitt jordnära sätt både kontrasterande till och besläktad med sin partner i det han kallar ”God damn american rap music”. Svordomar är för övrigt ofta förekommande i Ants vokabulär. Många bad ass blir det när han berättar om hur nya skivan började gro redan under förra turnén. Slug hade idéer som han började bolla med Ant och deras ”troligen snabbaste skiva” växte fram genom en dialog mellan rapparen och producenten. Samarbetet är inte strikt uppdelat, Ant redigerar Slugs texter för att ibland bringa klarhet och Slug har åsikter om musiken och kan efterfråga exempelvis ett särskilt ljud.

– Det är lite som en konversation med vänner, den utvecklas lite varje dag, säger Ant.

Båda definierar skivan som bättre, starkare och snabbare än tidigare album. När jag ifrågasätter det senare – ett flertal av de femton låtarna på plattan känns otroligt tillbakalutade – förklarar Slug att det är ett litet trick:

–- Det låter laid back men många beats är i själva verket över 90 bpm.

Ant fyller i:

– Känslorna i låtarna drar inte lika snabbt som beatet och det skapar ett lugnare intryck. Men i själva verket är det vårt snabbaste album hittills.

Plattan har inslag av flöjt, piano – och en klaustrofobisk delaypedal. I texterna finns karaktärsstuderande drag, bland annat intressanta kvinnoporträtt.

– Jag har alltid använt vad som finns framför mig när jag skriver mina texter, säger Slug. På många av de senare skivorna har jag använt spegeln. Den här gången har jag gjort mig av med spegeln men använder fortfarande vad som finns framför mig.

Ska man då tolka de två första raderna på det inledande spåret ”See I’ve been here for thirty some years/Lookin’ at myself in the same dirty mirror” – som någon form av undantag? Nej, nog finns reflektionen där fortfarande.

– Det är fortfarande jag som berättar historien, mina ögon, mina ideal och mina perspektiv.

When life gives you lemons, you paint that shit gold släpptes den 22 april. Lyxversionen innehåller dessutom en saga för vuxna. Sagan är en visualisering av plattan och handlar om en pojke som istället för att växa och lära av sina misstag blir mindre och mindre. Han är rädd att ju mindre han blir, desto mindre blir också chansen att den prinsessa han är kär i lägger märke till honom.

– Folk brukar misstolka mina låtar så jag ville förekomma dem och misstolka åt dem, skrattar Slug.

Det har gått elva år sedan Sean Daley och Anthony Davis, som Slug och Ant egentligen heter, gav ut sin debutplatta Overcast!. De ligger fortfarande på egna bolaget Rhymesayers och trivs bra med det.

– Bolaget har gjort Minneapolis till en hiphopplats på kartan, det var det inte för tio år sedan. När vi startade Rhymesayers hade vi inte något val, inget bolag var intresserat. Nu vill man inte kasta bort något som man jobbat för, säger Ant.

Slug avslöjar ännu en orsak till att de nobbar de stora bolagen: han är rädd att göra dem besvikna.

– Om jag skulle jobba för ett stort bolag så skulle de vara min chef och om min skiva inte blev bra skulle de bli besvikna. Jag har komplex och ett problem med att göra folk besvikna, jag vill inte känna att jag slösar bort någons pengar.

Så storslagna och ändå så ödmjuka. b

Atmosphere Grundades 1994 i Minneapolis och består av Sean Daley och Anthony Davis. Debutalbumet Overcast! gavs ut 1997 och följdes av God loves ugly 2002. When life gives you lemons, you paint that shit gold är Atmospheres femte studioalbum och släpptes i april. Istället för att skicka ut promoex av nya skivan åkte gruppen runt i världen och spelade skivan för inbjudna journalister. Atmosphere

är aktuella med en Sverigespelning på Hultsfredsfestivalen den 13 juni, uppbackade av Brother Ali.

Redo för Hultsfred är också Adam Tensta: rookie i fjol, på betydligt större scen i år. Lazee: Malmörappare som blandar allt från grime och house till r’n’b och rock. Mange Schmidt: sommarplåga. Anti-Flag: Bushkritiska punkare som gör Sverigepremiär. Black Lips: spyor på scen bör inte förvåna någon. Spelar en blandning av garagerock, psykedelisk pop och punk.