Åldrandet är inte någon stor sak
Allt var så nyss. Berättelser om att åldras i Sverige Redaktörer Stina Gardell, Caroline Campbell och Anton Hagwall Förlag Ordfront
SAKPROSA
Vad har den åldersgrupp som slarvigt brukar kallas ”de äldre” att säga om livet i Sverige, i går och i dag? Med övertygelsen om att varje människa har en intressant historia att berätta har den så kallade ”mobila dokumentärredaktionen” givit sig ut i landet för att få tag på personer som vill dela med sig av sina tankar om tillvaron. Resultatet är ett trettiotal längre och kortare berättelser från Harads i Norrbotten, Rättvik i Dalarna, Sundbyberg utanför Stockholm och Varberg i Halland. Och vilka historier! Hos var och en av dem som valt att ställa upp i dokumentärprojektet finns en fantastisk berättarglädje, som verkat ha legat och bara väntat på ett tillfälle att få utlopp. Inget är för stort eller för litet att berätta om, och trots varierande förmåga att uttrycka sig i skrift, finns det ingen vars historia är ointressant.
Tord Norberg konstaterar det märkliga i att se en gammal människa i spegeln när man fortfarande känner sig ung. Maj Britt Blomquist riktar en bitsk uppmaning åt beslutsfattarna att knuffa alla gamla och sjuka ner i Harads sandficka, istället för att låta dem ligga hemma och kosta samhället pengar. Här blandas oron över att bli gammal och inte längre klara sig själv med lyckan över att på gamla dar ha en stor familj och en kolonilott att sköta om. Sorgen över en död make blandas med minnena av det första kärleksmötet.
I boken medverkar även fyra kända personer med sina tankar om åldrandet. Författaren Birgitta Stenberg kritiserar de skönhetsideal som osynliggör och föraktar äldre kvinnor, och önskar att vi kunde sluta betrakta ålderdomen antingen som handikapp eller med påklistrad vördnad. Elsie Johansson bidrar med ett utdrag ur sin kommande roman om kärlek på äldre dar. Konstnären Carl Johan de Geer gör sig lustig över yngre människors tro att det måste vara hemskt att bli gammal och utstött ur det produktiva samhället. Själv gjorde han sin första dokumentärfilm vid 61 års ålder. Historikern Olle Häger vill hellre prata om sitt jobb, som pigg 72-åring har han inga planer på att gå i pension, än om sina upplevelser av att åldras.
För en 1980-talist som jag känns ålderdomen hyfsat avlägsen, om ens möjlig att föreställa sig. Men jag inser ju att den dagen kommer, när jag retar mig på att bli klappad på huvudet av förnumstiga ungdomar som tror att de vet vad som är bäst för mig, och att jag aldrig kommer att kunna se mig själv och mina jämnåriga vänner som något annat än de personer vi är i dag, och kommer att vara då. b
