Det finns en speciell känsla när man läser riktigt bra böcker. En känsla som överlämnar väldigt mycket till mig som regissör. Den friheten känner jag sällan då jag läser manus. Då är den känslan på något sätt redan intecknad, säger Niklas Hjulström, konstnärlig ledare på Folkteaterns stora scen, om varför han valt att dramatisera förhållandevis många böcker.

Nu senast har Niklas Hjulström omvandlat Kafkas klassiska roman Processen till musikal. På Folkteaterns stora scen har Josef K under hösten tagit ton, uppbackad av ett frustande storband. Det är en föreställning befriad från förlagans svårtillgängliga och introverta kostym. Istället en utsträckt hand till en publik som huvudsakligen kommer från folkrörelsen och LO-kollektivet. En publik som inte alltid är teatervan, inte läser recensioner eller teaterannonser och därför kan behöva längre tid för att hitta till teatern. Niklas förklarar att man på Folkteatern följaktligen måste anstränga sig för att väcka publikens intresse. De måste ha 'någonting att haka upp sig på', säger han. Som en älskad bok. Och många av Folkteaterns dramatiseringar har varit publika succéer. Juloratoriet, Simon och ekarna och Aprilhäxan är uppsättningar som alla har gått för fulla hus. Dock inte Processen.

- Så länge vi är traditionella är publiken trogen, men man får inte med dem på några utflykter. Kafka till exempel, funkar inte. I början var jag jättepaff för jag är stolt över föreställningen och vi har fått många fina recensioner.

På Göteborgs Stadsteater gör man sig just nu redo för en stor förändring. Vid årsskiftet avgår nämligen Jasenko Selimovic som konstnärlig ledare. Då han 1998 tillträdde tjänsten befann sig Stadsteatern i ekonomisk kris, en situation som Selimovic under sin chefsperiod har lyckats vända.

- Det jag är mest stolt över är att vi har fått en större publik med hjälp av en kvalitetsrepertoar. De mest utsålda pjäserna här är de som ingen någonsin trodde skulle bli utsålda, konstaterar Selimovic när vi träffas i det trivsamma chefsrum som ännu är hans.

På Stadsteaterns två scener sätter man årligen upp sexton föreställningar. Trots den höga konstnärliga ambitionen och teaterns särställning i Göteborg tvingas man ändå ta vissa kommersiella hänsynstaganden.

- Här finns en halv miljon invånare, i Stockholm finns två miljoner. Det gör att min repertoar på stora scenen måste vara lite bredare än Stockholms repertoar. På små scener kan jag spela det som man i Stockholm spelar på stora scener, säger Selimovic och tillägger att om man tittar på andra europeiska städer av samma storlek som Göteborg kommer man av denna anledning att hitta mer eller mindre samma repertoar.

Spelåret 2003 gjorde Göteborgs Stadsteater succé med en scenversion av den omtalade filmen Allt eller inget. Sammanlagt hade man en publik på 45 000 besökare, vilket medförde att teatern kunde leva på denna uppsättning i en hel säsong efteråt. Jasenko Selimovic förnekar dock att en sådan framgång skulle leda till att man försöker återupprepa den genom att sätta upp likartade produktioner.

- Det misstaget gör man en gång, sedan gör man aldrig mer om det där för det funkar inte så. Det som är mest kul och skrämmande med konst är att det inte finns någon lag som säger hur det ska gå.

I februari har Stadsteatern premiär på Rosens namn. Pjäsen är regisserad av Selimovic själv och bygger på Umberto Ecos roman med samma namn. Under de senaste åren har teatern flera gånger gjort föreställningar av välkända böcker, men Selimovic menar att detta inte är någon medveten strategi för att locka till sig publik.

- Det är en total tillfällighet. Pjäsen, böckerna eller filmerna är medel för något annat, nämligen kommunikation med publiken. Därför har jag inga problem med vad vi spelar, jag har problem med om det blir bra eller inte. Det vill säga om berättelsen kommunicerar med sin publik eller inte.

Att dramatisera böcker och filmer för scenen är inte enskilda företeelser specifika för Göteborg. De senaste tre åren har ett fyrtiotal dramatiseringar av böcker och filmer spelats på svenska institutionsteatrar. Kritiska röster menar att det är en cynisk strategi från teatrarnas sida för att locka publik och en utveckling som inte gagnar teaterkonsten i stort. Sådana påståenden avfärdar Niklas Hjulström med eftertryck och säger att kritikerna många gånger övervärderar marknadstänkandet inom teatern.

- Jag blir så trött ibland. De ser det som lättköpt att göra Aprilhäxan. Det var minsann inte lätt att göra den som teater. Det var en jätteutmaning!

Han suckar och fortsätter:

- Det är först på senare år som jag blivit uppmärksammad på att dramatiseringar skulle vara någon annan sorts dramatik. Jag har aldrig ens funderat över att det skulle vara ett kulturpolitiskt ställningstagande att välja en dramatisering före en färdig pjäs. Det är ju recensenter och dramatikernas fackförbund som tänker så. Inte publiken.

I jämförelse med nyskriven dramatik är det vanligtvis betydligt lättare att få publik till en föreställning där verket är mer välkänt. Under Jasenko Selimovics tid som konstnärlig ledare har emellertid tjugo av de tjugosex pjäser man satt upp på Stadsteaterns lilla scen, Studion, varit nyskrivna svenska och utländska pjäser. Detta har teatern dock valt att inte upplysa om vid marknadsföringen av föreställningarna.

- Man håller käften om att man spelar nyskrivet, annars kommer inte folk. Det finns en föreställning om att saker är dugligare ju äldre de är, förklarar Selimovic.

Niklas Hjulström tror att det är ett mycket litet antal dramatiker som folk i allmänhet har ett förhållande till.

- Det är väldigt få, i alla fall bland vår publik, som tänker ' vad spännande, en pjäs av Klas Abrahamsson'. Sen kan han ju vara hur bra som helst. Till och med en känd dramatiker som Mattias Andersson är det ju ingen utanför teaterkretsar som känner till. Det gör att man har ett motstånd som man måste över.

Jasenko Selimovic hävdar att man inom teatervärlden ofta stöter på en stor skepticism mot att spela pjäser som bygger på romaner och filmer.

- Det finns en konservatism som gör att folk skakar lite när man säger, 'och då ska vi spela en film'.

Trots detta interna motstånd tror han att det i framtiden kommer att bli ännu vanligare med dramatiseringar av romaner och filmer på våra scener.

- Teaterns osynliga hierarki om vad som är viktigt börjar bli mindre viktigt i Teatersverige. 'Avregleringen' kommer att fortsätta och det kommer att bli allt mer möjligt att se allt möjligt.