Bakom rapporten Crude Designs: The rip-off of Iraq's oil wealth står organisationer som Institute for Policy Studies, Global Policy Forum, och War on Want. Man beräknar att Irak kan förlora mellan 74 och 194 miljarder US-dollar på utvecklingen av nya oljefält, samtidigt som utländska företag garanteras en vinstmarginal på mellan 42 till 162 procent.

Greg Muttitt, som skrivit rapporten, är forskare på organisation Platform som arbetar med miljö- och sociala rättvisefrågor. Han menar att debatten om privatisering av oljesektorn i Irak varit missledande eftersom den fokuserat på det juridiska ägandet av oljereserverna. På så sätt har den irakiska regeringen kunnat förneka att privatisering äger rum, samtidigt som den centrala frågan, om vem som faktiskt kontrollerar oljeproduktionen och intäkterna från den, hamnat i bakgrunden.

Den modell som man nu, enligt rapporten, vill införa i Irak bygger på så kallade produktionsdelningsavtal. Dessa har funnits i oljeindustrin sedan slutet på 1960-talet och dess syfte anses vara att göra de utländska företagens inblandning mer politiskt acceptabel. De lämnar formellt kontrollen i statens händer men i praktiken kan avtalen ge oljebolagen liknande villkor som de koncessionsavtal som ofta tecknades under den koloniala perioden.

Muttitt påpekar att användandet av den här modellen i Irak förordades redan av en arbetsgrupp knuten till USA:s utrikesdepartement, som inför invasionen 2003 publicerade en rapport om Iraks politiska framtid. I den gruppen ingick bland annat Ibrahim Bahr al-Uloum, som är Iraks nuvarande oljeminister och även var det i styrande rådet som tillsattes av USA efter invasionen 2003. Nu väntar man på utgången av valet i december för att kunna underteckna bindande avtal med utländska företag. Efter valet ska en ny oljelag antas som tillåter utländska företag att sköta utvecklingen av nya oljefält. Eftersom endast 17 av Iraks 80 kända oljefält hittills exploaterats så kan principen att låta utländska företag utveckla nya fält i slutändan ge dem kontrollen över 64 procent av de kända oljereserverna i Irak, enligt rapporten.

I den nya konstitutionen ges också Iraks regioner - den kurdiska i norr och en tänkbar shiamuslimsk region i söder - rätt att själva besluta över utvecklingen av nya oljefält och teckna avtal med utländska företag. Greg Muttitt varnar för att regionerna kommer att ha en sämre förhandlingsposition på grund av sin storlek, men också för att de saknar den institutionella kompetens som centralregeringen besitter. Han framhäver också att i Iraks fall kan avtalen skrivas under i ett läge då regeringen är mycket svag och landet fortfarande under militär ockupation. Det innebär att villkoren kan bli mycket ofördelaktiga för landet, samtidigt som de kan gälla i upp till 40 år. Företagen skyddas under den perioden mot nya lagar som kan påverka deras vinster, och eventuella tvister ska avgöras i internationella investeringstribunaler snarare än i irakiska domstolar.

Oljebolagen och dess anhängare försvarar den här politiken med att den är standard inom oljeindustrin och det enda sättet för den irakiska regeringen att finansiera investeringar i oljeindustrin. Men Muttitts rapport lyfter fram statistik som visar att det i själva verket nästan enbart gäller länder där oljefälten är små, produktionskostnaderna höga, och utsikterna att finna nya reserver osäkra. Inget av dessa förhållanden råder i Irak, och ingen av de större oljeproducenterna i Mellanöstern använder den här typen av avtal. I Iraks oljeproducerande grannländer; Iran, Kuwait, och Saudiarabien, är utländsk kontroll över utvecklingen av oljefält förbjuden i konstitutionen. I Irak har oljeindustrin varit nationaliserad sedan år 1972. Därför är det enligt Greg Muttitt svårt att nog betona vilken radikal omsvängning den här politiken innebär om den blir verklighet.

"Länder med Iraks förutsättningar använder inte produktionsdelningsavtal, helt enkelt därför att de inte behöver det och skulle förlora på det", skriver han i rapporten.

Den tyngsta kritiken handlar om att avgörande beslut tas på ett odemokratiskt sätt, utan insyn och offentlig debatt, och innan ett legitimt juridiskt och politiskt ramverk finns på plats:

"Det är upp till Iraks folk att bestämma villkoren för utvecklingen av deras oljeresurser. Vi hoppas att den här rapporten ska bidra till att förklara de troliga konsekvenserna av beslut som i hemlighet tas å deras vägnar", står det i rapporten.