Vi finner Paul Rayment fladdrande genom luften under ett par trögflytande sekunder. Han har nyss blivit påkörd av en bil och ägnar luftfärden åt ett halvt medvetslöst resonemang om en mjuk landning. Det går dock så illa att han förlorar ett ben. Olyckan utlöser en livskris. Rayment som befinner sig i övre medelåldern upplever sig ha blivit knuffad över gränsen till ålderdomen. Barnlös och anonym är han nu i livets slutfas utan att ha gjort något betydande avtryck. Han kan inte förlika sig med att inte ha uträttat något av vikt, någonting gott.

Förtvivlan mildras heller inte av den vård som erbjuds. Detta är något som Coetzee ägnar mycket utrymme åt. Han låter sin huvudperson komma till slutsatsen att de äldre nog borde ta hand om varandra, yngre kan förvisso vårda men utan verklig förståelse.

Vändpunkten kommer när han får en medelålders hemsamarit. Fastän han inser det banala i att förälska sig i sin sköterska låter han sig förtrollas av sin kroatiska Florence Nightingale - Marijana Jokic. Hon är emellertid inte särskilt intresserad och har dessutom make och familj. Rayment finner i alla fall en chans att göra gott och samtidigt återgälda henne för att hon givit honom livsviljan åter. Han erbjuder sig att betala sonen Dragos universitetsstudier.

Men finns den renodlade goda handling som Rayment söker, är det inte så att han genom gåvorna samtidigt sätter Marijana i skuld? Rayments vacklande mellan höga syften och lägre begär gestaltas klarsynt och osentimentalt.

Historien drivs framåt i måttlig takt av Coetzees karaktäristiskt svala berättande. Man skulle kunna tro att han nu infört alla de element som behövs för att föra romanen till dess slut. Men Coetzee ger sig i kast med att inrymma ytterligare ett tema inom berättelsens ramar. Halvvägs in i boken kan författaren själv sägas knacka på hos sina romanpersoner i skepnad av sitt alter-ego: författaren Elisabeth Costello. Snart befinner vi oss mitt i en roman om romanen, i förhållandet författare-romanpersoner. Costello visar sig använda Rayment i sin kommande bok. Hon försöker påverka honom på olika sätt för att få bättre stoff till sin berättelse. Men han stretar emot och för att bli av med henne invänder han att han är alldeles för tråkig och anonym för att spela något slags huvudroll.

Vid det här laget finns det risk att läsaren är beredd att hålla med, för i och med att Coetzee börjat skrapa på fiktionens yta genom att föra in Costello i berättelsen, skapas en distans till romanpersonerna. Illusionen håller inte riktigt för perspektivbytet och utan färgstarka, levande personer är det svårt att engagera sig i författarens rotande i sin relation till dessa.

Det är synd, för somligt är ganska intressant. Bland annat hur författaren genom Costello kan sägas bli svartsjuk på sina egna romanpersoner. Olyckligt nog förhåller det sig så att i takt med att bokens personer verkar bli mer levande för författaren själv, och ju mer han intresserar sig för detta fenomen, desto blodfattigare blir de för läsaren. Samtidigt gör Costellos intåg i berättelsen att Coetzees redan ganska makliga grundhistoria tappar ytterligare fart. Det blir till sist lite tråkigt och aningen långsamt.