Göteborgsbandet The Manor kan vi snabbt lämna därhän; efter en skaplig första låt, som inte så lite påminner om Silverbullit, går det snabbt utför för denna klichéartade rockensemble.
Istället koncentrerar vi oss på White Magic från New York. Bandet ligger på indie-labeln Drag City, ett skivbolag som tidigare lanserat grupper som Royal Trux och Pavement. Så nog är det fler än jag, i den fåhövdade publiken, som har förhoppningar på kvällens huvudakt. Och när bandet sedan drar igång, anförda av Mira Billotte längst fram bakom sitt piano, inleds det som, i mitt tycke, är årets hittills bästa konsertupplevelse. Musiken de framför kan beskrivas som en blandning mellan indie-krautrockiga Electrelane och suggestiva, rytmbaserade Gang Gang Dance. Med en malande rytm som slår an takten och en följsam basgång läggs grunden för musiken som aldrig för en stund blir tråkig; låtarna är ofta byggda kring en enkel melodi men utvecklas, med hjälp av piano och gitarr, till spännande låtar där upprepningen är en viktig pusselbit. Billottes röst kan till en början verka oansenlig, men efter ett tag märker jag hur fint den både harmonierar med och svarar mot musiken. Och trots att lokalen inte ens är fylld till hälften lyckas bandet få så mycket applåder att de kallas in för ett extranummer; en skräpigt rockig låt i sann Royal Trux-anda, där gitarrist Douglas Shaw tar över mikrofonen.
Efter denna smått euforiska upplevelse kan det tyckas svårt att se hur sista akten, enmansshowen Gtuk från Berlin, ska kunna entusiasmera publiken. Men när man ser tyske ynglingen Sebastian Hagedorn göra entré iförd ett par sanslöst smaklösa shorts och träningsoveralls-jacka, med en vit cykelhjälm i frigolit på huvudet, förstår man att han nog inte har några större problem att avsluta den här kvällen på eget manér. Det blir en kort men helt vansinnig konsert. Gtuk bjuder på väldigt hård, överdistad tevespels-punk uppblandad med korta inslag av uppspeedade, smutsiga hiphop-beats. Det mesta är förinspelat, vilket lämnar plats för tysken att flänga omkring över hela lokalen, galet skrikande i sin mikrofon. Det är medryckande och det blir helt omöjligt att stå stilla under konserten. Avslutningsvis förenas Hagedorn med en lycklig åskådare i en kram på golvet framför scenen.
Som helhet blev det här till en väldigt lyckad kväll på Jazzhuset. Synd bara att så få personer orkade ta sig dit. Men vi som var där bjöds på en upplevelse vi sent kommer att glömma.