Efter en något märklig uppvärmning, bestående av ett bisarrt barn-teveprogram från Japan, tog första bandet Idiot Kid plats på scenen. De spelar musik hämtad ur den amerikanska singer-songwritergenren, med okomplicerade melodier men med fint arrangemang. Tyvärr har bandet inte lyckats hitta sin egen image utan låter alltför mycket som Red House Painters eller varför inte Ryan Adams. Sångaren Linus Lutti stjälper dessutom mer än han hjälper, med sin jobbigt manierade amerikanska.
Andreas Söderström var nästa artist att uppträda. Under namnet ASS skapar han musik, som huvudsakligen bygger på akustiskt gitarrspel. Med skicklighet och tålamod låter han sina teman repeteras och varieras, tills han uppnår en närhet och stämning, som sprider ett lugn i lokalen. I bakgrunden ligger förinspelade vardagsljud; småprat, lite slammer, någon som rör sig på grusunderlag, ljud som ytterligare förstärker intimiteten i hans framförande.
Som avslutande akt fick veteranen i gänget, ljudexperimenterande Jean Louis Huhta, ta plats bakom sin laptop. I sitt första stycke låter han ett sugande basljud harmoniera med en cittra (tror jag), som Huhta spelar på live. En bra bit in i låten skapas en återhållen rytm, som aldrig riktigt tillåts bryta ut. Med Andreas Söderström tillbaka på scenen, bjuds sedan publiken på ett helt gitarrbaserat stycke. Musiken vilar på ett tema, som repeteras ända till låtens slut. När sedan alla musiker återkommer upp på scenen, levereras kvällens bästa låt; en monotont repetetiv laptopkraut, vars upprymda atmosfär fortsätter att eka inom mig när jag cyklar hem i natten.