På ett socialförvaltningskontor i en mellanstor svensk stad. Min mamma berättar för sina arbetskamrater om mitt engagemang. 'Åh, vad roligt. Tänk när man var ung och gjorde sånt. Så spännande för henne.' När det gäller rättvisemärkt kaffe till arbetsplatsen är arbetskamraterna svårövertalade. Det känns inte lika spännande.

Det är få människor som inte kan beskyllas för att umgås med likasinnade. Inte konstigt när man studerar, jobbar, sjunger, paddlar kanot eller spelar golf ihop. Delar intressen. Frågan är om det finns vissa saker som kan gå utanför vad vi betecknar som våra intressen. Är det ett intresse att bry sig om sin omgivning, eller sin omvärld?

Bland oss som varit i Afrika och/eller är engagerade i Amnesty och Attac, får tio nyhetsbrev via e-post varje vecka och gärna ser politisk teater, kan misstron bli stor mot dem som vi ser som vanliga, inaktiva människor. På samma sätt ses vi aktiva som speciella, kanske till och med störande, inslag i samhällsbilden. Att bry sig om ses som ett livsprojekt och ofta som något man håller på med när man är ung.

På ett möte om Rättvisemärkt med generalsekreterare Alice Bah Kuhnke. Värderingsövningar med en ståndpunkt i varje hörn av rummet. Inget revolutionerande sägs, men vi har det trevligt. Men så. En kommentar från hörnet för dem som inte kan infoga sig under färdiga åsikter. 'Det måste bli lite mer normalt att bry sig.'

Att bry sig behöver inte handla om att jobba på Sida, utbilda sig till läkare med målet att vaccinera tusentals barn i Afrika eller att resa till utvecklingsländer. När banktjänstekvinnan som är mitt uppe i sitt karriärliv bär ett armband med texten 'utrota fattigdomen nu' eller när mellanstadieläraren läser en extra bok och skjuter in några timmar för mycket om Latinamerikas historia på SO-timmarna, då är det inget livsomstörtande att bry sig; det är istället en del av livet efter devisen att ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

Den kloka människan som tyckte att det måste bli lite mer normalt att bry sig, syftade just då på att Rättvisemärkt måste nå utanför sin traditionella kundkrets - de som skulle dricka solidariskt kaffe även om det inte smakade särskilt bra och var dyrt. Så länge solidaritet med omvärlden ses som gigantiska projekt drivna av eldsjälar är det svårt att få många att ens försöka bry sig. Men om det inte är ett livsprojekt att engagera sig för människor långt borta, så kan den som är marknadschef på Volvo, inköpare på Gevalia eller designer för H&M i sin vardag fatta beslut som gynnar människor och miljö.

Det ska inte vara nödvändigt att ha palestinasjal för att gå i ett demonstrationståg för flyktingamnesti. Och man ska kunna ge även en femtioårig kostymklädd man ett flygblad om skuldavskrivning. Det måste kunna förstås både av de redan aktiva och av dem som i dag tycker att engagemang verkar vara något för en utvald skara.

Det måste helt enkelt bli lite mer normalt att bry sig.