En så kallad beach boy kämpar med att sälja en safaritur till mig. När jag mer bestämt än vänligt avböjer undrar han om jag röker gräs och är intresserad av att köpa. I förvåningen över erbjudandet talar jag om hur dumt jag tycker det är med droghandel. Kan du tycka, svarar han, men vi måste tjäna pengar. Snart börjar regnperioden och då kommer det minsann inte finnas en enda turist på den här stranden. Jag vet att han har rätt.

De kenyanska killarna som hänger på samma ganska folktomma strand som jag, försäkrar mig om att de inte vill sälja något utan bara snacka och bli kompisar. Det stämmer, men deras närvaro och uppmärksamhet gör mig irriterad. Jag vill helt enkelt inte bli deras kompis.

En kilometerlång strand med vit sand att gräva ner tårna i; en obruten havshorisont att titta på under dagen och en fantastisk stjärnhimmel om natten. Den stillhet jag längtat efter breder ut sig runt mig och det är fantastiskt. Och jättejobbigt.

Trots att jag bor på ett enkelt hotell med uteslutande andra volontärer, backpackers och kenyaner som gäster. Trots att stranden jag ligger på saknar beväpnade vakter och solstolar. Trots att hotellet verkar ägas av kenyaner och mina pengar inte går till något europeiskt resebolag. Trots att jag njuter av tillvaron och vill tro att jag är en medveten människa som bara vill bada i Indiska oceanen.

Eddie har dreadlocks och stora shorts. Vi hamnar i en diskussion om turister och semesterrelationer. Han berättar för mig att vita tjejer kommer till Kenyas kust och säger till de svarta killar som uppvaktar dem att de inte vill ha någon semesterflört. Men sen ser de tjejerna hänga med vita killar på hotellet, i något som definitivt ser ut som tillfälliga förbindelser. Eddies analys av situationen är enkel; det handlar om rasism.

Kanske har han rätt. När jag börjar analysera mitt eget beteende och vilka jag avvisade respektive välkomnade under min semester skäms jag för mig själv. Samtidigt vet jag inte på vilket sätt jag skulle ha gjort det bättre. Under mina månader som Röda Kors-volontär i Uganda umgicks jag nästan uteslutande med ugandier, men när jag korsade gränsen och gav mig iväg på semester i Kenya började jag ty mig mycket mer till andra vita. När jag mötte de kenyanska killarna så malde tankarna på vad de ville ha ut av att vara kompis med mig; att jag skulle kunna ta dem till Europa, skicka pengar till deras utbildning eller att jag bara genom min närvaro vid deras sida skulle ge dem status.

Allt kan nog stämma. För vilken bild får de afrikanska småjordbrukarna av människor som har råd att göra ingenting förutom att titulera sig backpackers och åka på safari för att se lejon och giraffer, något som de flesta kenyaner med största sannolikhet aldrig gjort.

Eller så stämmer det inte. Det är i mitt huvud som ekonomiska ojämlikheter, hudfärg och traditioner gör det svårt för människor som försöker mötas.

Men om det skulle vara så, att det inte går att mötas, varför kunde jag då dela mitt liv under fem månader med mina ugandiska grannar och vänner; skratta och prata, lära varandra om våra respektive länder och vanor. Det fanns helt klart komplikationer mellan mig och dem jag träffade i Uganda, diskussionerna var stundtals heta och jag var arg. Så arg som man kan bli på en vän som man har en jämlik relation till. Som turist är det svårt att uppnå den relationen, hur goda ens intentioner än är och hur okonventionell man än är i sitt val av resmål. Min känsla när jag mer och mer ovänligt avvisade beach boys i vattenbrynet var att gapet mellan oss som människor från olika delar av världen bara växte. Och det känns definitivt inte bra i magen.