Fördjupning


Morgan Svensson
  • Från utsiktsberget, viewpoint, har man en vidsträckt utsikt över ön. Bakom palmerna syns den smala landremsan där den största delen av bebyggelsen fin
Fria.Nu

Phi Phi reser sig ur vågorna

När jag ser Phi Phi-öarnas branta berg från färjan kommer oron.
De flesta på ön Ko Phi Phi Don bor på en smal landremsa mellan två berg, marken ligger bara någon meter över havet. Klockan 10.37 på annandagen reste sig tsunamivågorna plötsligt ur havet och svepte in över ön från två håll. Människorna hade inte en chans. Fler än tvåtusen människor dog, men många överlevde.

Jag vet inte varför jag reser hit. Jag vill inte se spåren efter katastrofen. I snart en månad denna sommar har jag rest runt i Thailand och tröttnat på 'paradisstränderna' och bakfulla backpackers som ligger i hängmattor på restaurangerna, tittar på film och vilar inför kvällens kommande fylla.

Nu är jag alltså här, trots ryktet som säger att det inte går att åka hit eftersom uppröjningen fortfarande inte är klar. Det känns lite lugnande att vi är så många turister på färjan. Men jag undrar hur alla dessa japanska pensionärer tänkte när de köpte biljetter hit.

Plötsligt stannar båten. Ett antal mindre, snabbgående båtar lägger sig långsides med färjan och inom loppet av några minuter har besättningen hjälpt pensionärerna över i racerbåtarna som vrålande far iväg och håret på de skrattande japanerna står som raka streck från bakhuvudet. De är tydligen ute på en dagsresa och ska inte ända fram till Phi Phi.

Kvar på färjan är högst tio personer som ska till slutdestinationen. Några är dessutom thailändare och en av dem kommer plötsligt fram till mig och säger något på mycket dålig engelska. Jag uppfattar det som att han undrar om jag har ordnat med övernattning på Phi Phi. Jag skakar på huvudet. Jag tolkar det som att han sedan uppmanar mig att uppsöka polisstationen i hamnen så fort jag kommer fram. Jag börjar ångra att jag åkte hit.

När färjan lägger till och jag går på piren in mot land, dyker thailändaren upp vid min sida, pekar leende på turistinformationen och upprepar sitt 'polisstationen'. Jag tackar och ler åt missförståndet.

Som västerlänning och individualist är det ibland svårt att veta hur man ska bemöta den thailändska generositeten, náam-jai, som innebär att man hjälper sina medmänniskor. De visar náam-jai för att det ger en positiv känsla hos båda parter och så tror de att alla vinner på det i längden. Många västerlänning-

ar gav gripande vittnesmål om hur de blev hjälpta av osjälviska thailändare under tsunamin. Jag tror att vi har mycket att lära av dem.

Kvinnan i turistinformationen frågar om jag vill ha hotell med air condition och pool. Jag blir förvånad över att hela registret av boende finns tillgängligt. Jag väljer en bungalow med fläkt för sjuttio kronor natten. För det priset brukar man få ett stort rum med dubbelsäng och ett fräscht badrum.

Hon ringer ett mobilsamtal och jag hinner dricka några klunkar vatten innan en motorcykel med lastsidvagn kör upp bredvid mig och en leende kille hälsar på mig, kastar upp min ryggsäck på vagnen och ber mig att kliva på. Sedan far vi i promenadtakt genom den trånga bygatan.

Lättnaden är stor när jag ser att gatan är full med folk och aktiviteter: affärer har öppet, på Pee Pee bakery sitter backpackers och dricker kaffe, resebyråerna annonserar om flygresor och dykturer, turister ligger på madrasser och får fotmassage, thaiboxningsarenan affischerar om kommande matcher. Jag kan knappt förstå att detta är det Phi Phi jag hört så mycket om.

Vi kryssar oss fram ett par hundra meter när bebyggelsen glesnar på väg mot andra stranden, Lo Dalam, och landskapet plötsligt skiftar karaktär. Jorden blir grå och förtorkad, palmerna slokar, hela området är skövlat, som efter ett krig. Föraren berättar att det före tsunamin funnits fyrahundra bungalows här. Nu finns ingenting kvar.

Hur närmar man sig en sådan sorg?

De följande dagarna rör jag mig försiktigt på ön, som om jag är rädd för att störa eller vanhelga platsen.

Jag går de nära fyrahundra trappstegen upp till utsiktsplatsen, viewpoint, och häpnar över den vackra vyn, den massiva grönskan, den smala landremsan som löper mellan de höga bergen, de båda halvmåneformade stränderna, det skimrande havet. Det var hit upp många tog sig när tsunamin kom. Här satt de på natten, rädda för nya vågor och oroliga för sina anhöriga. I ett hus här på berget kan man på video få se hur det såg ut på Phi Phi den morgonen och jag ber paret som bor där att visa filmen. Det är svårt att hålla tillbaka tårarna.

I en bok som jag köpte på ön berättar en nioårig pojke om morgonen då tsunamin kom: 'Jag var hemma. Mitt hus ligger inte långt från havet. Jag duschade och skulle ta på mig kläder. Min mamma ropade på mig och alla undrade vad som hände. Sedan kom vattnet väldigt snabbt och vi sprang till fiskdammen men min mamma ramlade. Många blev träffade av saker och de sprang som galna. En person blev klämd av ett skåp. Och många saker flöt omkring, och sedan kom ännu ett stort skåp från en affär.

Vi höll oss fast vid en stolpe och när vattnet sjönk undan sprang vi till viewpoint där min pappas hus ligger, han kom för att se om vi hade överlevt och hela min familj hade klarat sig.'

Efter tsunamin var de flesta familjerna tvungna att flytta in till Krabi på fastlandet och många av dem lever kvar där i förläggningar. De som flyttat tillbaka är familjer som hade affärer eller restauranger på ön och som nu försöker bygga upp sin verksamhet igen.

Vissa av dessa familjer har kunnat komma på fötter igen genom mikrokrediter och donationer, men många familjer som inte hade någon näringsverksamhet är kvar på fastlandet på obestämd tid. Om de ska kunna återvända igen beror på om turisterna återvänder. De har ingen möjlighet i dagsläget att försörja sig på ön.

Barnen längtar intensivt efter att få komma tillbaka till ön och sin skola. Skolbyggnaden har klarat sig ganska bra, men inte tagits i bruk ännu. Där pågår fortfarande reparationer. Under ett tak står rostiga skolbänkar staplade. På skolgården bildar några medelålders män en ring och spelar takraw, en tusenårig bollsport som går ut på att hålla bollen i luften så länge som möjligt. Sporten kräver samarbete och att alla är mycket uppmärksamma på hur man kan hjälpa varandra. De skrattar, ropar snabba uppmaningar till varandra och är helt uppslukade av att se till att inte bollen når marken.

Vid kanten av skolgården brinner en eld, en man hämtar krossat virke från en närbelägen hög och kastar i lågorna. Jag frågar honom om skolan, men han kan ingen engelska. Vi försöker förstå varandra med hjälp av kroppsspråket, han tycks tro att jag undrar vad han håller på med.

Han ler hela tiden när han försöker göra sig förstådd, men smärtan är tydlig i hans glansiga ögon. Han pekar upp mot den tomma sluttningen och sedan mot högen och säger: 'my house'.

Hjälporganisationen Hi Phi Phi har ett kontor vid stranden Ton Sai. Jag kliver in och hör en man säga till en ljushårig kvinna i trettioårsåldern att hon borde gå hem och sova. Klockan är omkring fyra på eftermiddagen. Kvinnan är Clare West, som samordnar de hjälpinsatser som volontärerna utför. Hon berättar att det hittills kommit över tretusen volontärer till Phi Phi för att hjälpa till. Fortfarande jobbar de för fullt för att så snabbt som möjligt få Phi Phi på fötter igen, så att turismen ska komma igång och familjerna kunna återvända. Hur hamnade hon här?

- Jag kom hit på besök för fyra år sedan och blev kvar. Nu kan jag inte tänka mig att bo någon annanstans, säger hon.

Hon uppmanar mig att gå till Carlitos bar klockan sju för att få se hur de organiserar volontärernas arbete.

På Carlitos sitter ett tjugotal ungdomar och väntar på att personalen ska börja planera morgondagens insatser. En ung kvinna med megafon ställer sig framför de församlade och frågar om det finns någon elektriker i gruppen. En kvinna räcker upp handen. Sedan vill hon ha två som ska måla en vägg i ett guest house. Inom en halvtimme är alla arbetsuppgifter fördelade.

På väg hem till min bungalow senare på kvällen kommer en iakttagelse ifatt mig. Trots att det finns så många backpackers på ön lever de på ett helt annat sätt här än på många andra ställen i Thailand. Att sorg och glädje lever så tätt sida vid sida på ön påverkar oss.

För varje natt sover jag allt bättre och jag har skaffat mig en favoritrestaurang alldeles bredvid min bungalow. Väggarna inne i restaurangen är klädda med fotografier på människor som varit på Phi Phi och hjälpt till sedan katastrofen, överallt dessa bilder, med kärleksfulla tackord från thailändarna. Någon av besökarna har lärt kocken att baka kanelbullar, chokladmuffins och morotskaka.

Granne till restaurangen är Phi Phi Dream, ett guest house som ägs av Lee Srisangad.

- Jag satt här vid min dator strax innanför dörren när folk plötsligt kom springande förbi. Jag tittade ut och såg vattnet komma, berättar han.

Han pekar på ett ljust streck i träet på väggen på sitt guest house i höjd med andra våningen, det är saltavlagringar. Dit nådde vattnet. Huset står kvar, men har fått kraftiga skador som volontärerna försöker åtgärda. Två irländska byggnadsarbetare håller på att gjuta en trappa och Lee Srisangad hoppas att huset ska vara klart till oktober.

- Nu väntar vi på att turisterna ska komma tillbaka. Vi har inget annat än naturen att leva av. Hotellen väntar, restaurangerna väntar. Vi saknar barnfamiljerna. Du har sett att här inte fattas något längre. Sprid det när du kommer hem, berätta att vi är klara att ta emot dem nu.

Redan när färjan lägger ut från Phi Phi kommer saknaden. Någon på ön sade att vår närvaro på ön 'gjorde skillnad', att vår lilla insats hjälpte öborna. Utan att förstå det själva när vi kom, tror jag i efterhand att vi alla reste dit för att se om vi kunde hjälpa till.

Och vi lärde oss något om náam-jai.

Fakta: 

Vill du läsa mer eller hjälpa till?
Gå in på www.hiphiphi.com

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Fria.Nu