Onsdagen den 14 september arrangerade Föreningen Västsahara en manifestation utanför Marockos ambassad på Kungsholms torg i Stockholm. Talare från bland annat vänsterpartiet och folkpartiet riktade samma uppmaningar till den marockanska staten: häv ockupationen av Västsahara och släpp de politiska fångarna. Den tvärpolitiska manifestationen avslutades med att Jan Strömdal, ordförande i Föreningen Västsahara, försökte överlämna en resolution till ambassaden.

Han kom dock inte längre än till ambassadens låsta port. Genom porttelefonen förklarade vice ambassadör Said Ahouga att de som valt att arbeta för Västsaharas autonomi levde i en illusion, och att han inte skulle läsa resolutionen ens om den skickades per post.

Trots det valde Jan Strömdal att nästa dag skicka resolutionen via e-post, vilket resulterade i ett avvisande svar från den marockanske viceambassadören:

'Var vänlig notera att ert meddelande, förutom att det som du säkerligen vet saknar det minsta uns av realism och objektivitet, även är fullständigt oanvändbart. Självklart kan du fortsätta att rida på samma våg av vanföreställningar och manipulation under hela återstoden av ditt liv. Men då kommer du aldrig att komma närmare verkligheten och sanningen.'

Said Ahouga hävdade också i sitt svar att Västsaharaproblematiken i själva verket är en 'familjekonflikt' mellan Marocko och Algeriet, vilket Jan Strömdal tillbakavisar.

- Marockos ståndpunkt har alltid varit att detta är en lokal eller på sin höjd regional fråga, som bara berör dem och Algeriet. De menar att Algeriets intresse ligger i att få fram en fot vid Atlantkusten, men där-igenom förnekar de FN:s syn på konflikten.

Konflikten om Västsahara har pågått i snart 30 år, med den marockanska staten i ena ringhörnan och den västsahariska befrielseorganisationen Polisario i den andra. Sedan 1991 råder dock en vapenvila som övervakas av FN-organet MINURSO. Organet har även ett FN-mandat att genomföra den av säkerhetsrådet beslutade folkomröstningen om Västsaharas autonomi. Folkomröstningen har dock inte kunnat hållas eftersom Marocko och Polisario inte kunnat enas om vilka som ska vara röstberättigade.

I sitt brev påstår Said Ahouga att Algeriet 'skapat och fortsätter att använda Polisario för ideologiska och geostrategiska syften'. Men i FN:s fredsplan för konflikten är de avtalsslutande parterna Marocko och Polisario, vilket Jan Stömdal menar talar emot viceambassadörens beskrivning av en familjekonflikt.

Nästa vecka avreser Jan Strömdal till New York för att tala inför fjärde kommittén av FN:s generalförsamling, som hanterar avkolonialiseringsfrågor. Trots den bitvis mycket kärva tonen i de svar han fått från Said Ahouga är han ändå nöjd med mejlväxlingen.

- Jag ska ta hjälp av den i mitt tycke något absurda diskussionen jag haft med ambassaden när jag talar inför FN. Den tydliggör ganska bra hur Marocko argumenterar i Västsaharafrågan.

Sverige stöder FN:s fredsplan för Västsahara, men Jan Strömdal menar att regeringen och utrikesdepartementet borde visa mer engagemang i frågan.

- Det är ju en lågintensiv konflikt men den svenska insatsen är ännu mer lågintensiv, och jag tycker att Sverige borde kunna vara lite mer alert och ställa krav, säger han. Det som förhindrar är EU-samarbetet, där utrikespolitiken samordnas på Europanivå. Så framför allt är det Spanien och Frankrikes intressen som avgör Sveriges utrikespolitik i den här frågan.

Magnus Schöldtz, gruppchef på utrikesdepartementets enhet för Nordafrika och Mellanöstern, menar att Sverige vill skapa förutsättningar för en lösning på konflikten genom FN.

- En viktig del av det är att det västsahariska folket får möjlighet att ge uttryck för sitt självbestämmande, säger han. Genom att agera samfällt via EU bedömer vi att vi har bättre förutsättningar att driva arbetet framåt än om det skulle vara en splittrad EU-linje.

Magnus Schöldtz medger dock att det inom EU finns olika åsikter om möjligheterna att nå en lösning på konflikten.

- Vad man kan konstatera är att Spanien som den tidigare kolonialmakten och Frankrike med dess nära samarbete med Marocko har starka övergripande intressen i området.