Här ryms allt från kläder, tidskrifter, leksaker och möbler till städredskap och prydnadsföremål i ett färgsprakande potpurri av gamla goda ting från det formstarka femtiotalet. Bert Claeson som är ordförande i Kortedala museiförening som grundat museet berättar att han och hans fru Solveig har skänkt många av de föremål som vi ser runt omkring oss.

– Den här vasen till exempel hade alltid Solveig en nejlika i på kaffebordet, säger han och ler finurligt. Han visar en snäv glasvas i mörklila och ett svartvitt fotografi, där vasen mycket riktigt står placerad mellan kopparna på kaffebordet medan Solveig är värdinna på dagens syjunta. Alla saker i lägenheten har antingen museiföreningens medlemmar eller utomstående skänkt till museet.

– Medieuppbådet i början gjorde att många hörde av sig och ville hjälpa till att fylla lägenheten med föremål, så endast ett fåtal saker har vi behövt inhandla på Stadsmissionen berättar han.

Museet som funnits sedan 1995 har redan nått besökarantalet 24 000 personer. Allt från entusiaster till skolklasser, turister och nyfikna människor har kikat in på de 52 kvadratmetrarna. Idén uppkom under ett projekt på 1980-talet lett av etnologen Kerstin Gunnemark. Hon intervjuade kvinnor som hade levt i Kortedala sedan 1950-talet, för att se vad som behövde förnyas i stadsdelen. Kvinnorna tyckte om att träffas, startade en intressegrupp och museiidén fick liv. Medan de andra lägenheterna på Adventsvägen fick nyrenoverat, fick museilägenheten färdas tillbaka i tiden och renoveras till sitt ursprungliga skick.

– Kylskåpet är det enda föremål som skänkts av Stadsmuseet säger Bert.

Tapeter hittades på en tapetverkstad i Haga och elspisen skänktes av ett par som ville ha ett modernare kök i sin nyinköpta femtiotalsvilla.

Kortedala kallades i slutet av 1950-talet för satellitstadsdel, modernt och bekvämt. Sveriges främsta arkitekter var med och skissade på utformningen och den 7 november 1953 firades dess officiella födelsedag.

Det var populärt bland arbetare och lägre ställda tjänstemän att flytta hit. Det fanns bra kollektiva förbindelser till de stora företagen SKF och Volvo, och stadsdelen växte upp.

Museilägenheten visar en genomsnittlig arbetarfamiljs standard och här kunde fem personer samsas under samma tak. Inredningsmodet på femtiotalet var teak och svarta ben, färgglada mönster och former.

– Min fru och jag köpte svarta ben på allt. Kaffebordet här brukade ha svarta ben och svart kant förut. Men min dotter bet av kanterna på bordet. Och när vi lämnade in det på lagning kom det tillbaka så här, utan svarta ben med enkla träpinnar. Vad vi var besvikna, skrattar Bert. b