När jag möter Ann Rosenqvist Atterbom ber hon mig stänga av mobiltelefonen. Hon hämtar mig med bil vid en busshållplats 20 minuter från Västerhaninge. Vi måste färdas några kilometer på skumpig landsväg innan vi är framme vid huset där hon och maken bor. Det här är ett av de få ställen där hon kan må riktigt bra.

Ann förklarar att hon är elallergiker och därför bor hon i ett specialbyggt hus långt utanför Stockholm. Hon visar mig några kabelbitar och förklarar hur alla elkablar i huset är tvinnade och isolerade för att minimera de elektromagnetiska växelfälten som normalt omger dem. Det är en absolut nödvändighet för att hon ska kunna må bra i här. Innan hon går och lägger sig om kvällarna slår hon av elen i huset, berättar hon.

– Det är viktigt att man får ro när man sover. Det är ju så pass mycket tid så då ska man inte behöva störas.

Som tur var har Ann förstående grannar som klarar sig utan att ha trådlösa nätverk. Det är nämligen dessa WLAN- och Wifi-nät som upplevs som det nya stora hotet av personer som är strålningskänsliga. Särskilt offentliga platser som utrustas med nätverk blir otillgängliga.

– Det är oerhört jobbigt att man inte kan få gå till biblioteket. Det saknar jag väldigt mycket, säger Ann Rosenqvist Atterbom.

Det var när hon jobbade som programmerare på 80-talet som de första symptomen dök upp. Hon märkte att hon började bli disträ och tankspridd på jobbet. Hennes närminne försämrades betydligt vilket försvårade hennes arbete. Leder och muskler började värka och hon blev ofta yr utan förvarning. Ann besökte flera läkare men ingen förstod varför hon mådde så dåligt. Då sa hon upp sig från jobbet och startade eget i hopp om att en ny arbetsmiljö skulle få henne att må bättre.

Hon började jobba allt mer hemifrån och prövade akupunktur, men inget hjälpte. Till slut hade hon så ont i kroppen att hon med svårighet kunde gå. Under de år som hennes tillstånd förvärrades läste hon mycket i tidningar om vad man då kallade för ”bildskärmssjuka”. Men hon vägrade att tro att det hade något med henne att göra.

– Det gällde inte mig, absolut inte mig. Men jag var väldigt intresserad.

1997 drog hon slutsatsen att det ändå var elöverkänslighet som var felet. Då tog hon kontakt med El- och bildskärmsskadades förening (nuvarande El- och strålningskänsligas förbund).

– Sedan dess har jag fått kämpa mot myndigheter och läkares okunskap och fördomar, berättar hon.

Enligt Ann är svenska läkare långt efter när det gäller att erkänna el- och strålningskänslighet som ett sjukdomstillstånd. Hon berättar hur människor som sökt hjälp hos sjukvården har mötts av misstro och förnekelse.

– Som om det var någon slags inbillning, att man är känslig.

Ann suckar och tar lite mer te.

– Om du bara utsätter dig för det så mycket som möjligt och kopplar av så kommer symptomen att försvinna, härmar hon.

– De råden är ju förödande, då blir man mer och mer känslig. Om man måste sjukskriva sig så stöter man på ytterligare problem.

När Ann träffade den läkare som gör bedömning åt försäkringskassan fick hon åter veta att hon inte var elkänslig.

– Så jag fick gå därifrån med någon annan diagnos.

Jag frågar om man kan minska symptomen och hur man i så fall ska bära sig åt.

– Om jag från början hade förstått vad som var fel hade det inte behövt vara så illa som det är i dag. Det är viktigast att man elsanerar hemma och på sin arbetsplats, eftersom man spenderar mest tid där. Om man gör det tillräckligt tidigt så kan man förhoppningsvis fungera normalt i andra sammanhang.

I höstas bestämde hon sig för att åka till Tyskland för att göra tester och få en diagnos. Hon fick genomgå vad man kallar för provokationstest och utsattes för WLAN-strålning medan hennes hjärtrytm och andra värden bevakades.

– Efter sex minuter kunde min kropp inte längre kompensera för WLAN-strålningen. Hjärtrytmen förändrades, berättar hon.

Hon hoppas att testresultat ska kunna hjälpa henne i framtida kontakter med myndighetspersoner.