Omkring 40 personer samlades på onsdagskvällen utanför den marockanska ambassaden vid Kungsholmstorg i Stockholm. Manifestationen arrangerades av Föreningen Västsahara för att kräva åtgärder av den svenska regeringen och Marockos regim, genom dess ambassad, för att förhindra att 37 västsahariska fångar i det ökända Svarta fängelset i El Aaiun svälter ihjäl.

De 37 västsaharierna greps under den våg av fredliga protester som under försommaren skakade det av Marocko ockuperade Västsahara. Tusentals människor demonstrerade då i protest mot ockupationsmaktens förföljelser av människorättsaktivister och regimens totala ovilja att genomföra den FN-stadgade folkomröstning om självständighet som saharierna väntat på sedan början av 1990-talet.

- Mer än 100 aktivister har gripits sedan i maj, efter den fredliga intifadan. Flera av de gripna skadades allvarligt av polisen under demonstrationerna och behöver läkarvård. Men de marockanska myndigheterna har utfärdat besöksförbud, vilket omöjliggör både vård och kontakt mellan fångarna och deras familjer, säger Polisarios nya representant i Norden, Nafaa Salem.

De 37 har hungerstrejkat i över en månad för rätten att träffa sina familjer. Tillståndet uppges vara särskilt kritiskt för Brahim Noumria, som befaras dö om han inte omedelbart får läkarvård, och Aminatou Haidar, en 38-årig tvåbarnsmor som var 'försvunnen' redan 1987-91 och sedan åter greps på ett sjukhus i El Aaiun för tre månader sedan. Hon är i dagsläget medvetslös.

- Om omvärlden inte omedelbart agerar kommer de fängslade aktivisterna att dö, vilket vi kommer att hålla marockanska myndigheter och det internationella samfundet ansvariga för. Det finns ingen ursäkt för att inte blanda sig i, säger Lamine Yahiaoui, också han från Polisario.

Representanter för solidaritetsorganisationer som Solidaritetskommittén vid Jakobsbergs folkhögskola, Emmaus och Kommittén för Västsaharas kvinnor var där, liksom politiker från regeringens utrikesutskott. Flera av partipolitikerna, från miljöpartiet, vänsterpartiet, socialdemokraterna och folkpartiet, höll tal.

De krav som framfördes var samstämmiga: släpp omedelbart de politiska fångarna, frige de 151 sahariska krigsfångar Marocko fortfarande håller, låt oberoende press och journalister få komma in i den ockuperade delen av Västsahara och respektera FN-besluten om avkolonialisering av Västsahara.

- Om ett par år ska frågan om Västsahara vara löst och saharierna ska vara fria medborgare i sitt eget land, sa Alice Åström, riksdagsledamot (v). Polisario har gjort alla eftergifter man kan, men Marocko har svarat med vapen och fängslanden. Polisario har släppt alla marockanska krigsfångar, men Marocko håller fortfarande sina kvar. FN har chansen att visa att man menar allvar med de reformer de diskuterar i denna stund på toppmötet. Se till att Marocko lever upp till FN:s resolutioner!

Manifestationen antog ett av arrangörerna formulerat gemensamt uttalande med ovan nämnda krav, som Jan Strömdal, ordförande i Föreningen Västsahara, gick för att överlämna till ambassaden. Han kom dock inte längre än till porten, som var låst. En man ropade i porttelefonen:

- Ni misstar er, ni är förledda och lever i en illusion. Jag vill inte läsa ert meddelande, jag vet redan att ni har fel!

- Men vi delar åsikt med nästan hela världen utanför kungadömet Marocko och vill att ni ska förstå vad vi tycker om Marockos hantering av Västsahara och era fångar. Jag skickar er resolutionen per post istället då, sa Jan Strömdal.

- Du kan skicka den, men vi kommer inte att läsa den! Ingenting ni säger kan förändra något, sa den anonyme mannen inne på ambassaden.

Händelsen illustrerar på ett nästan övertydligt sätt manifestationsdeltagarnas analys: diplomati och samtal räcker inte för att få Marocko att ändra sin Västsahara-politik. Det kommer att krävas tvingande åtgärder.