Besatta av tanken på hämnd
Joosep är mobbad av hela klassen. Gång på gång blir han fysiskt misshandlad och verbalt påhoppad av killarna i klassen. Tjejerna nöjer sig med att skratta åt honom och då och då kalla honom för missfoster. En dag får han stöd från oväntat håll: Kaspar som tidigare mobbat honom väljer att ställa sig på hans sida. Kaspars beslut retar dock upp resten av klassen och leder till att båda blir utsatta för mobbingen. Till slut får Joosep och Kaspar nog och bestämmer sig för att hämnas.
Den här typen av historia har vi tagit del av förut. Media har bland annat rapporterat om Columbine, Virginia Tech och Jokelaskolan. Och regissörer som Gus van Sant (Elephant) och Michael Moore (Bowling for Columbine) har gjort filmer på temat.
Denna film bygger på en verklig händelse och Ilmar Raag har bemödat sig om äktheten genom att intervjua en mängd estniska ungdomar om hur de upplever sin skolsituation.
Intention är god, men tyvärr erbjuder inte denna film något nytt. Handlingen utspelar sig dag för dag. Dag ett får man se lite hemskheter, dag två lite fler och dag tre blir det än lite värre. Så rullar det på och problemet är att man inte kommer nära varken karaktärerna eller de angelägna ämnena som filmen berör. Det blir en del stereotyper: oförstående skolpersonal, fnittriga tjejer, orättvisor, mycket våld, lite glåpord och en pappa som tycker att man ska ”hämnas med knytnävarna”. Och när Jooseps och Kaspars redan sårade manlighet blir kränkt på ”värsta tänkbara sätt” vet man att nu, nu, nu kommer den blodiga hämnden.
Efteråt är det säkert meningen att man ska tänka till: hur ska man hindra att sådana här saker sker igen? Vilket ansvar har lärare och föräldrar? Vem är offer och vem är förövare? Man kanske till och med ska gråta lite?
Jag gör inget av det där. För trots att filmen har sina stunder lyckas den ändå att gömma sig bakom den aktuella och gripande tematiken. b
