Sakprosa

Frågar man gemene man och kvinna på gatan i Sverige vad de tänker när de hör namnet Gaza, skulle troligen rätt många säga kaos, fanatism, gråtande kvinnor, förtryck, religion, hopplöshet – kort och gott, ett eländes elände, till synes utan slut. Beskrivningar som stämmer och är sorgligt synonyma med situationen i området. Men som måste kompletteras med det faktum att Gaza levt under direkt israelisk ockupation under nästan 40 år, och indirekt dito i snart tre. Under sådana förhållanden har människor svårt att hitta ”sina bästa stämningars längtan”, för att citera Hjalmar Branting.

Frilansjournalisten Catrin Ormestads Gaza – En kärlekshistoria ger ingen motbild utan är skriven med ambitionen att ge kött och blod åt människorna som lever mitt i den politiska och religiösa storm som Gaza de facto utgör. Och det gör hon bra, riktigt bra.

Som få västerländska journalister har Ormestad lyckats komma bakom schablonen och fått öra både i Gaza, och i det Israel hon sedan något år bor i tillsammans med kärleken Gideon Levy, en av fåtalet israeliska journalister som öppet, bland annat på ledarsidor, protesterar mot ockupationspolitiken.

”Ska man förstå vad som händer mellan israeler och palestinier måste man förstå hur det är att leva på en av de mest slutna, oåtkomliga och tätbefolkade platserna i världen, under en av de längsta och mest brutala ockupationerna i vår tid”, skriver Ormestad i en sorts programförklaring till den 254-sidiga reportageboken.

Den tar avstamp i kriget mellan Israel och libanesiska Hizbollah sommaren 2006. Ett krig som senare får henne att konstatera: ”Vi bevakar fel krig.” En reflektion sprungen ur det faktum att Israel, nio månader efter bosättarnas utrymning augusti 2005, var i färd med att återockupera Gaza, allt under ”engagemanget” Operation Sommarregn.

Ovanstånde är ett exempel på bokens komposition: rapportering, personlig reflektion och historisk tillbakablick, från 1948 och framåt – så ser de bärande delar ut som boken är byggd av.

Kritiken mot Israel är hård, men inte skoningslös. Visserligen citerar hon FN-folk som anser Israels politik vara värre än den sydafrikanska aparthieidregimens eftersom det inte ens i Sydafrika var ”åtskillnad på vägarna, som det är på Västbanken idag”. Men hon kan förstå den vrede israeler i gemen känner när döden kommer på besök i form av Qassamraketer med Hamas eller andra militanta grupper som avsändare. Till exempel.

Men även viljan att med poeten Mahmoud Darwishs ord blottlägga och visa den nakna sanningen om Gaza kan vara svårtuggad för den okritiske ”Palestinavännen”.

Gaza är efter Hamas demokratiska valseger 2006 en arena som åskådliggjort dramats aktörer av global och lokal dignitet. USA och EU har visat framfötterna när det gäller hyckleri genom isolering och ekonomisk utfrysning, ivrigt påhejade av Israels regering. På den palestinska sidan har extremism i olika former vunnit framsteg, och allt längre ner i åldrarna pratar man om att ”det är bättre i nästa liv”. Och som grädde på moset, den inbördeskrigsliknande konflikten mellan Hamas och Fatah sommaren 2007.

Med sådana vänner är det frågan om Gazas svårt traumatiserade civilbefolkning behöver några israeliska fiender.

Det personliga är politiskt och vice versa, hette det visst en gång i tiden. Catrin Ormestads osminkade reportage är ett exempel på när de två blir ett i en lyckad fusion. Läs den, och bli berörd. b