Pera Palace Hotel, Istanbul: här, i rum 411, skrev Agatha Christie Mordet på Orientexpressen. Hotellet byggdes i slutet av 1800-talet vid Gyllene Hornet, viken vid Bosporen, för att husera de till övervägande delen europeiska gäster som anlände hit (med just Orientexpressen).

Här har också Greta Garbo och Jacqueline Kennedy bott, liksom spionerna Mata Hari och Kim Philby och därtill ett flertal kungar, drottningar och statsmän.

Jag är i Istanbul för att skriva en rapport om en konferens vars syfte är att åstadkomma närmare samhällskontakter mellan Turkiet och Sverige. En kväll tar Bilal Görgü, en av initiativtagarna till seminariet, med mig till Pera Palace Hotel, där en av hans barndomsvänner numera är chef.

Vi blir bjudna på en flott middag på terrassen. Inifrån hörs musik från en kurdisk omskärelsefest. Bilal, som själv är kurd, njuter av att kunna sitta mitt i stan, på det här anrika hotellet, och höra kurdisk musik. För bara några år sedan hade det varit omöjligt.

Chefen för Pera Palace, Kemal, visar sig tillhöra alevierna, en religiös minoritet i Turkiet sprungen ur shiitisk islam, men av både shiiter och sunniter betraktade som kättare. Alevier, som finns både bland turkar och kurder, har inga moskéer.

De ber inte fem gånger om dagen utan när de känner ett behov av det, fastar inte under Ramadan och gör inga pilgrimsfärder till Mecka. Deras tro rymmer element av både islam och kristendom, men också av zoroastrism och shamanistiska traditioner.

Vi går in och lyssnar på musiken och tittar på de dansande. Plötsligt tar Kemal mig i handen och drar upp mig för att delta i den kurdiska dansen, som jag med nöd och näppe lyckas följa med i. Han undrar sedan om jag vill ha en privat visning av Mustafa Kemal Atatürks svit.

Atatürk (1881-1938), det moderna Turkiets grundare och dess första president, bodde vid sina besök i Istanbul vid flera tillfällen här på Pera Palace, alltid i rum 101. Här finns hans säng kvar, liksom hans panamahatt, glasögon, skjortor, pyjamas, tandborste och andra personliga saker, att beskåda i montrar tillsammans med fotografier som hans livvakt har tagit och skänkt till hotellet.

Hotellchefen rycker plötsligt några guldtrådar ur en väggbonad.

- En souvenir, säger han med ett brett leende.

Atatürk tycks ha varit en säregen personlighet. Han styrde landet med hårdhänta, diktatoriska medel för att främja sitt patriotiska projekt. På de gamla bilderna ser man honom ofta klädd i frack eller jackett - sinnebilder för den europeiska civilisationen.

Hans mission var att europeisera turkarna. Han klippte banden mellan staten och tron, för att bilda det sekulariserade samhället. 1924 avskaffade han kalifatet och 1928 upphävdes islam som statsreligion. Samma år ersattes det arabiska alfabetet med det latinska.

Försök gjordes också att gallra bort arabiska och persiska lånord. Turkiskan innehåller dock i dag fortfarande cirka 25 procent arabiska och persiska ord.

Jag ser framför mig hur den gamle presidenten håller ett av sina långa tal. Ett favorittema var den turkiska rasen, enligt landsfadern den äldsta på jorden, och den turkiska kulturen, som han såg som ursprunget till all europeisk kultur.

Flertalet av dagens problem i Turkiet har sina rötter i Atatürks tid: kurdkonflikten, spänningen mellan sekularism och islam, mellan militärmakt och parlamentarisk demokrati och förhållandet till Europa.

Fredsfördraget i Lausanne 1923 mellan Turkiet och en rad stater, bland dem Storbritannien, Frankrike och Grekland, blev en stor besvikelse för kurderna. I det slutgiltiga dokumentet lyste Kurdistan med sin frånvaro och nämndes främst som ett problem för landets enighet.

Hela det osmanska arvet skulle kastas överbord, med alla särskiljande seder, språk och dialekter som kunde bromsa bildandet av det nya Turkiet. Kurdiska namn ersattes med turkiska, det kurdiska språket förbjöds i skolundervisning och i domstolen. Religiösa skolor stängdes och därmed den sista undervisningsmöjligheten på kurdiska. Kurdernas kulturella identitet förnekades. Deras officiella benämning blev, och var ända fram till 1990, bergsturkar.

En dag åker Bilal Görgü och jag ut till flygplatsen för att möta två återvändande svenskkurder. Bilal har lovat dem att finnas på plats om det skulle hända något. Det är över tjugo år sedan de har varit i Turkiet, som de lämnade av politiska skäl. Den ena är dess-utom inte svensk medborgare och har vägrat göra turkisk militärtjänst. Många historier figurerar om möjliga risker för återvändande kurder som har levt i exil. Vissa har blivit häktade, andra tvingade att betala böter för utebliven militärtjänstgöring och ytterligare andra har det inte hänt någonting. Under de senaste åren menar dock somliga att riskerna ska ha minskat.

Vid tidpunkten för flygets ankomst skickar Bilal sms till de kurdiska vännerna för att försäkra dem om att vi väntar och kan rycka ut om det behövs. De svarar att de nu står i kö till passkontrollen. Vi väntar med spänning. Efter en stund kommer de dock glatt gående. Vi blir överösta av kramar och pussar och det märks tydligt vilken anspänning det har varit och hur lättade de är.

De ringer till Sverige och lugnar oroliga anhöriga. De stannar inte i Istanbul, utan tar inrikesflyget vidare till sina hemtrakter i sydöstra Turkiet. Innan vi går får vi båda varsin whiskeyflaska och stora cigarrer som tack.

Det kurdbefolkade området i sydöstra Turkiet omfattar nästan en fjärdedel av landets territorium. Här bor uppemot 6 miljoner kurder av de 20 miljoner som bor i Turkiet. En av kommunerna i regionen är Van, belägen vid Van-sjön.

Under konferensen får jag möjlighet att intervjua Vans borgmästare Gülcihan Simsek, som själv har kurdisk bakgrund. Hon är medlem i Demokratiska folkpartiet (DEHAP), ett prokurdiskt parti, som vann förra årets kommunalval i koalition med det turkiska socialdemokratiska folkpartiet.

Hon och flera andra kvinnor kvoterades av sitt parti till olika poster. Av Turkiets cirka 3 900 borgmästare är endast 18 kvinnor. Nio av dem kommer från DEHAP, varav två är turkar och övriga kurder.

Jag undrar om hon har stött på några problem i sin roll som kvinnlig borgmästare.

- Vi har ett traditionellt patriarkaliskt stamsamhälle i grunden, säger hon. Trots att vi har blivit valda genom en ideologi, har männen en annan syn när det gäller kvinnan. I teorin accepterar man, men inte i praktiken. Det är svårt för många att ställa sig i led bakom en kvinnlig ledare.

Hennes parti arbetar för kulturella och språkliga rättigheter för kurder och hon påpekar att många har förutfattade meningar om den kurdiska frågan i Turkiet.

- Kurder är inte någon liten minoritet. Det är en folkgrupp som bor i det här landet som man har försökt assimilera och knäcka. I min kommun är 80 procent av befolkningen inflyttade från krigsområden. Staten har medvetet försummat regionen, som dras med stora ekonomiska och demografiska problem. Utbildning i vårt språk och vår kultur är fortfarande förbjuden, även om vissa saker har förbättrats de senaste fem åren. Man glömmer bort att en stor del av vår befolkning inte kan turkiska, framför allt kvinnor och barn.

I likhet med många kurder hoppas hon på att Turkiet kommer med i EU, samtidigt som hon är besviken på att den kurdiska frågan inte har uppmärksammats tillräckligt.

- Under den här perioden, när Turkiet förbereder sig inför ett medlemskap i EU, borde Europaparlamentet satsa på att se till att kurder kommer upp på dagordningen. Vi har ägnat mycket tid åt lobbyverksamhet för att stödja Turkiets inträde i EU.

Sedan september förra året har Simsek ett åtal hängande över sig. Hon riskerar sex månaders fängelse. Blir hon dömd kan hon inte sitta kvar på posten som borgmästare.

- På FN:s fredsdag den första september höll jag ett offentligt tal, där jag predikade för fred. Detta har man tolkat som samhällsomstörtande. Jag blev åtalad enligt paragraf 312 för uppvigling av folket. Att tänka och försvara de oskyldiga är straffbart i det här landet. Rättegången mot mig är inte klar än, utan kommer att få sitt slut de närmaste dagarna.

I en byggnad med stort renoveringsbehov mitt i Istanbul träffar jag Mahir Günsiray, en välkänd turkisk skådespelare och regissör som arbetar på Nationalteatern. Han är också konstnärlig ledare för den fria teatergruppen Tiyatro Oyunevi. Här, på tredje våningen, har gruppen kontor och en scen med omkring 70 publikplatser.

Hans nästa stora uppsättning med Oyunevi är Shakespeares En midsommarnattsdröm - på kurdiska, vilket aldrig har gjorts tidigare. Översättningen av det engelska originalet är nästan klar. Målet är att ha premiär på Istanbuls teaterfestival i maj 2006 och därefter turnera till Ankara och de kurdiska delarna av landet.

Jag frågar honom varför han har initierat ett sådant projekt.

- För det första älskar jag det kurdiska språket. Jag tycker helt enkelt om att höra det. För det andra är det kurdiska språket och kulturen en väldigt viktig del av Turkiet, och även i länder som Sverige, Tyskland. Frankrike och England, där många kurder bor i exil.

- Finns det många kurdiska skådespelare? frågar jag.

- Inte många. Det finns några små teatergrupper som spelar på kurdiska. För ögonblicket har de inte möjlighet att sätta upp stora produktioner. Men de försöker utveckla sig och har fått lite mer mod på sista tiden. Jag tror att det här projektet är viktigt för att ge kurdiska artister en möjlighet att uttrycka sig, visa världen att deras språk är vackert och har förmågan att tolka Shakespeare lika bra som alla andra. Jag har medvetet valt en klassisk text framför att gestalta kurdiska legender eller sätta upp en kurdisk författare. En midsommarnattsdröm är ett av Shakespeares mest kända verk och väldigt visuellt. Att få se och höra den med kurdiska kroppar och röster kommer att bli en upplevelse. Nästa steg blir att spela Tjechov och Beckett på kurdiska.

Jag frågar hur han tror att turkar i gemen

i dag ser på kurder.

- Det är svårt för en normal turkisk person att ändra sin uppfattning om kurder. Antingen ses de som potentiella terrorister eller tjuvar eller bara som vanliga outbildade och ociviliserade arbetare. Kanske ligger det någon sanning i detta, precis som det skulle kunna stämma in på turkiska immigranter i Tyskland. Jag ser en parallell mellan dessa två situationer. Många arbetslösa kurder kom till Istanbul och tog arbeten som turkar inte ville ha. De flesta var fattiga och kanske var de tvungna att stjäla. Men det finns turkiska tjuvar också. Varje dag på tv hör vi om PKK och att kurder är terrorister. Den här typen av kulturella projekt kan vara en hjälp på vägen att ändra denna inställning.

Mahir tror att den turkiska statens inställning till det kurdiska språket kommer att ändras.

- När man besöker de kurdiska städerna i sydöstra Turkiet hör man människor tala kurdiska överallt. Det är bara det officiella språket som är turkiska. Och jag hoppas att de inte kommer att förlora sitt modersmål, även om det är förbjudet att undervisa i och på kurdiska i skolan. I framtiden kommer staten att släppa språket fritt.

Vi pratar också om EU-frågan:

- Turkiet kommer aldrig att beviljas medlemskap i EU. Nej, aldrig. EU kommer att ändra sitt ansikte i framtiden. Man hittar alltid nya undanflykter och skäl. Om till exempel Frankrike skulle hålla en folkomröstning har vi inte en chans. Så hur skulle det vara möjligt? Ska vi slänga ut Frankrike ur unionen? säger han skrattande.

Innan jag åker hem går jag på jakt efter en fez till min väninnas son. Det visar sig inte vara så lätt. Jag går runt i flera affärer innan jag lyckas hitta en. Atatürk förbjöd fezen år 1925. Han hyste en djup avsky för denna huvudbonad, som han såg som en symbol för islam och det osmanska imperiet.

Även om Atatürks nationalistiska idéer har mattats av betydligt, bevakar hans skarpa, stålgrå ögon fortfarande turkarna. 68 år efter hans död står Turkiet fortfarande stilla en minut varje 10 november klockan 9.05 för att ära och minnas Mustafa Kemal Atatürk.