Fördjupning


Tigran Feiler Caracas
  • President Hugo Chavez väcker heta känslor, både bland beundrare och meningsmotståndare. På bilden: demonstranter visar sitt stöd för Chavez i Caracas
Fria.Nu

Världsungdomsfestival i förändringens Venezuela

Under en vecka i augusti står Venezuela som värd för den 16:e världsungdomsfestivalen. Omkring 15 000 ungdomar från 144 länder har samlats i huvudstaden Caracas för att delta. De största delegationerna kommer från latinamerikanska länder som Kuba och Brasilien. Den kanske allra största kommer från grannlandet Colombia.

Det blir snart tydligt att organisatörerna inte är helt förberedda för festivalens omfattning och de första dagarna präglas av timslånga matköer och administrativt krångel. Många delegater inkvarteras i militärförläggningar runt Caracas. Andra får bo i de lägenheter som byggs åt de som mist sina hem i skyfallen 1999 - den värsta katastrofen i landet under 1900-talet då uppemot 30 000 människor miste livet och om-kring 150 000 blev hemlösa.

Under invigningsceremonin tågar de olika delegationerna genom ett militärområde i stadens centrum. När bokstaven Z till slut marscherat förbi är det dags för en rad tal som avslutas av president Hugo Chávez själv. Han beskriver kärnvapensprängningarna i Hiroshima och Nagasaki som världshistoriens värsta terrordåd och beskriver världsungdomsfestivalen som en atombomb av hopp. När han sedan uppmanar till byggandet av det 21:a århundradets socialism vill jublet aldrig ta slut.

Det rekordhöga oljepriset har fyllt statskassan i oljelandet Venezuela. Det märks att regeringen har investerat rikligt i festivalen och deltagarna blir överösta med böcker, filmer, t-tröjor, handdukar och necessärer med hygienartiklar. Den latinamerikanska integrationen är en av Chávez hjärtefrågor och de colombianska delegaternas medverkan har subventionerats - de betalar symboliska en dollar i anmälningsavgift. Från oppositionen och i Venezuelas privatägda media blir Chávez kritiserad för att slösa bort landets pengar på annat än de egna medborgarnas välbefinnande.

Konferenserna och de andra aktiviteterna är utspridda på fyra olika platser i centrala Caracas. Den venezolanska huvudstaden är knappast vacker. Det är långt mellan de historiska byggnaderna och stadens centrum är fyllt av nedgångna skrytbyggen som var moderna

under oljeboomens dagar på 1970-talet. Ett stenkast från de glasklädda skyskraporna trängs kåkstädernas skjul på sluttningarna.

Men staden vibrerar av politisk aktivitet och allt från taxichaufförer till sjukhuspersonal vill diskutera utvecklingen i landet. Vad tycker du om Venezuela? Vad tycker du om festivalen? Det är återkommande frågor som är svåra att svara på efter två, tre dagar i landet. På festivalprogrammet dominerar den politiska utvecklingen i Latinamerika.

Ofta är ämnena för seminarierna allt för allmänna och diskussionen reduceras till ett enigt fördömande av imperialismen. Namnkunniga akademiker och intellektuella lyser med sin frånvaro under veckan. Huvudbehållningen är istället de oplanerade möten som oundvikligen dyker upp; en abortdiskussion med en frikyrklig colombianska eller ett samtal med en salvadoransk läkarstuderande på Kuba i middagskön.

När mörkret fallit över Caracas och möteslokalerna tömts för dagen är det dags att kliva ombord på någon av de hundratals bussarna som ska transportera delegaterna till deras respektive inkvartering. Där slutar dagen för några som hastigt går till sängs medan andra med öl och rom väntar in gryningen till toner av algerisk techno, reggaeton och afrocolombianska trummor.

Efter några dagar i syrefattiga konferenslokaler infinner sig en längtan av att komma ut - ut i verkligheten. I pauserna mellan seminarierna berättar unga volontärer från Frente Francisco de Miranda entusiastiskt om det sociala arbete som bedrivs i de delar av det venezolanska samhället som under historien varit dömda till glömska och misär.

Inte långt från teatern Teresa Carreño, där en stor del av festivalprogrammet äger rum, breder en 1,5 hektar stor jordbruksplätt ut sig mellan trafikleder och höghus. Pilotprojektet heter Bolivar II och två kooperativ odlar sedan augusti 2003 grönsaker, örter, medicinalväxter och prydnadsväxter här. Kooperativmedlemmarna tillhörde tidigare Caracas tusentals ambulerande försäljare som gör många av stadens trottoarer svårframkomliga. Bolivar II är ett exempel på de projekt som den venezolanska staten satsar på sedan några år tillbaka för att försöka lösa landets akuta problem inom bland annat sysselsättning, utbildning och sjukvård.

Det är framför allt i fattiga bostadsområden som de stora välfärdssatsningarna, kallade misiones, äger rum. Förorten Caricuao ser vid första anblicken inte direkt fattig ut. Om det inte varit för de färgstarka fasaderna i gult och blått och de bakomliggande gröna kullarna med tropisk vegetation hade bostadshusen fört tankarna till det svenska miljonprogrammet. Men Caricuao som ligger en halvtimmes resa med tunnelbana sydväst om Caracas centrum är stort och här ryms allt från övre medelklass till total misär.

Caricuaos sjukhus är sedan 16 månader tillbaka omdöpt till Clínica Popular och var det första av sju i sitt slag i huvudstaden. Förändringen har enligt personalen inneburit generösare öppettider och bättre tillgång till mediciner.

- Nu behöver man inte längre ha ett id-kort för att bli behandlad. Förut hände det att människor dog på sjukhusen eftersom de inte togs emot, säger sjukvårdsbiträdet Trina Gónzalez.

I väntrummet sitter ett tjugotal personer och väntar på sin tur. De flesta är överens om att förbättringar ägt rum.

- Det är bättre än förut men det är fortfarande långa väntetider och det är inte alltid det finns de mediciner som behövs, säger en kvinna med hennafärgat hår.

Hon har även åsikter om Venezuelas nya utrikespolitik.

- Jag giller Chávez men inte hans nära vänskap med Fidel, säger hon.

Sjukhuspersonalen vill också gärna delta i diskussionerna om världspolitik.

- Vi venezolaner är fredliga av oss, den bild som USA försöker måla upp stämmer inte. Vi kämpar för social rättvisa, säger bårbäraren Carlos Linares.

Längst ner i sjukhusbyggnaden ligger avdelningen för sjukgymnastik med en motions-cykel och andra enkla träningsredskap. Yuraima Roos är en av de fyra kvinnliga sjukgymnasterna som arbetar där.

- Att den här sortens kliniker nu finns visar att vi är på rätt väg, menar hon.

Roos stöder president Chávez men är kritisk till mycket som händer runt omkring honom.

- Det finns de som försöker tillskansa sig bra poster oavsett vem som är president. De agerar helt annorlunda än presidenten, fortsätter hon.

Roos har inte mycket gott att säga om de huvudansvariga för vården.

- Sjukhuschefen är ett riktigt svin och de måste ta itu med sjukvårdsdepartementet, de behandlar oss som paria. Att jag är Chávez-anhängare till 200 procent betyder inte att jag är blind, säger hon.

I april 2003 inledde den venezolanska regeringen sin satsning på att öppna statligt ägda mataffärer, kallade Mercal, med syftet att kunna erbjuda lägre priser till landets fattiga. Med Mercal vill man även ge ökade distributionsmöjligheter för Venezuelas livsmedelsproducenter. Venezuela har historiskt sett varit helt beroende av livsmedelsimport.

Det som från början var tre Mercal har i dag växt till över 13 000 och därutöver har man nyligen öppnat 31 Supermercal.

Inte långt från kliniken i Caricuao ligger en Mercal av den minsta typen. Här ryms bara enklare basvaror som olja, ris, mjöl, bönor, ägg, kyckling, kött och konserver. De flesta varorna är inhemskt producerade medan nötköttet importeras från Argentina och kycklingen från Brasilien.

Butiken är öppen sju dagar i veckan och har alltid gott om kunder, förklarar butikschefen Miguel. En kvinna i färd med att göra sina inköp för dagen berättar att hon nästan alltid handlar i Mercal.

- Här är det nästan halva priset jämfört med andra affärer. Pastan kostar 1100 bolivares istället för 1 700, oljan 2 200 istället för 3 500, majsmjölet för att göra arepas 1 100 istället för 2 700, förklarar hon.

Under världsungdomsfestivalens två sista dagar äger det rum en antiimperialistisk tribunal där USA ska ställas till svars och ges en symbolisk dom. Hugo Chávez är den som sist lämnar sitt vittnesmål - ett fyra timmars brandtal där han ger sin syn på USA:s historiska roll gentemot Latinamerika. Chávez använder sig av citat från alla möjliga håll: Eduardo Galeano, Jesus, Mao, Trotsky, Brecht, Chomsky, Sartre, Susan George och självklart den ständigt närvarande självständighetshjälten Simón Bolivar.

Chávez beskriver konfrontationen som ett 200-årigt krig mellan det bolivarianska projektet som strävar efter latinamerikansk integration och Monroedoktrinen där Latinamerika betraktas som USA:s bakgård.

- De mördar oss som försöker sig på demokrati i Latinamerika. Vad hade hänt om man inte mördat Arbenz, Gaitán, Allende, Zapata och Villa, frågar sig Chávez.

Chávez berättar om hur USA misslyckats med sina destabiliseringsförsök i Venezuela. Han varnar för att det planeras ett mord på honom och gör redan nu George W. Bush ansvarig om något skulle hända.

Men enligt Chávez är alla sådana försök dömda att misslyckas.

- Vid det här laget är jag säker på att den här processen inte hänger på en man.

Utanför byggnaderna där festivalens konferenser och seminarier äger rum pågår försäljningen av politiska souvenirer för fullt: t-tröjor med bilder på Chávez, Che Guevara och Bolivar, Venezuelas bolivarianska konstitution, den venezolanske protestsångaren Alí Primeras skivor, böcker, filmer, pins och baskrar. För de colombianska delegaterna är det hela särskilt känslosamt. Många av dem kan i sina städer inte öppet bära välkända vänstersymboler - den paramilitära kontrollen är total. Carlos från Cúcuta håller upp en röd t-tröja som just delats ut av organisatörerna och granskar noggrant trycket på bröstet.

- Den här kan jag nog ha på mig, den är ganska diskret, säger han.

Fotnot: 1 krona = 290 bolivares

Fakta: 

Världsungdomsfestivalen

* Initiativet till den första Världsungdomsfestivalen togs 1945 i London efter andra världskrigets slut. Det var därför erfarenheterna från världskriget som präglade den första festivalen i Prag 1947.
* I takt med att det kalla kriget tilltog kom festivalerna att domineras av östblocket och det var först 1959
i Wien som första festivalen kom till väst.
* När festivalen kom till Havana 1978 var det första gången som arrangemanget gick av stapeln utanför Europa. 1989 hölls festivalen i Pyongjang, Nordkorea.
* Efter östblockets sammanbrott trodde de flesta att Världsungdomsfestivalens dagar var räknade men de senaste årens globala proteströrelse har gett den nytt liv. Det är ingen slump att årets festival hölls i Venezuela
- ett av de länder i världen som tydligast utmanar USA:s intressen och den rådande världsordningen.
* Samtliga Världsungdomsfestivaler: Prag (1947), Budapest (1949), Berlin (1951), Bukarest (1953),
Warzawa (1955), Moskva (1957), Wien (1962), Helsingfors (1968), Sofia (1973), Berlin (1978), Havana (1985), Moskva (1989), Pyongjang (1997), Alger (2001), Caracas (2005).

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Fria.Nu