Samtidigt som förhandlingar om konstitutionen pågår i den hårt bevakade "gröna zonen" i Bagdad är många vanliga Irakier mer upptagna av mer konkreta problem. Det handlar inte minst om den dagliga säkerheten, men också om den dåligt fungerande el- och vattenförsörjningen, ökad förekomst av sjukdomar och undernäring, den tilltagande korruptionen, de långa bensinköerna, och den skyhöga arbetslösheten som nu sägs ligga på runt 40 procent.

Men mest skrämmande för många irakier är kanske de allt mer brutala metoder som de nya irakiska säkerhetsstyrkorna använder sig av, i form av nattliga husräder, godtyckliga arresteringar, våldsamma förhörsmetoder, och många rapporterade fall av "försvinnanden".

Premiärminister Jaafari har också retat upp irakiska nationalister och radikala shiitiska grupper genom att begära en förlängning av de utländska truppernas närvaro, utan att först låta frågan tas upp i parlamentet.

Om de politiska fraktionerna till slut lyckas enas om en konstitution så löper den därför stor risk att råka ut för samma öde som EU:s nya grundlag. Efter månader av förhandlingar mellan olika elitgrupper kan den mycket väl röstas ned i den kommande folkomröstningen, där ett nej till konstitutionen kan ses som en sätt att protestera mot regeringens oförmåga att förbättra situationen i landet, trots storslagna löften inför valet i januari.

Men detta förutsätter att det överhuvudtaget är möjligt att organisera en folkomröstning i ett land där de amerikanska trupperna utsätts för 70 gerillaattacker om dagen.

President Bush har in i det sista hävdat att konstitutionen skulle bli klar i tid: "Vi har gjort klart att vi tror att man kan och bör komma överens om konstitutionen den 15:e augusti. Därför arbetar jag utifrån antagandet att det kommer att bli så", sa han några dagar innan deadlinen gick ut.

USA:s ambassadör i Irak, Zalmay Khalilzad, har personligen lagt sig i processen och bland annat presenterat ett färdigt förslag till kompromiss för de olika parterna. Men Vita Husets förhoppningar att han ska upprepa sin framgång från Afghanistan, där han lyckades förmå de olika krigsherrarna och fraktionerna att tillfälligt enas, tycks inte infrias.

En strategi som går ut på att skapa stabilitet genom samförstånd mellan företrädare för stammar och religiösa grupperingar tycks dömd att misslyckas i Irak, där den urbaniserade befolkningen inte står under några politiska ledares kontroll.

Att USA har varit angeläget om att det hårda tidschemat ska hålla sägs bero på att man fruktar att förseningar ska spela rebellerna i händerna genom att minska stödet för den politiska processen. Men det är tveksamt om det tjänar något till att forcera igenom ett förslag till konstitution samtidigt som motsättningarna "på marken" kvarstår.

Frågan är om inte Vita Huset oroar sig minst lika mycket för den växande opinionen mot kriget på hemmaplan. Om den politiska processen ser ut att gå trögt så tappar talet om att drastiskt minska antalet soldater i Irak i början av nästa år mycket av sin trovärdighet – och de 60 procent av amerikanerna som redan motsätter sig fortsatt ockupation kan bli mer högljudda i sina krav.