Trumslammer letar sig genom ljuddämpande väggar ut i trapphuset, slår dovt mot förut gallerförsedda fönster. Byggnaden som tidigare var en del av Umedalens stora, för länge sedan stängda, mentalsjukhus rymmer nuförtiden olika slags kreativa verksamheter: folkhögskolan Umeå konstskola och mängder av replokaler och ateljéer.

Anneli Furmark arbetar halvtid på konstskolan och hyr en arbetslokal ett par trappor upp. Solbelysta dammkorn svävar glest i rummet.

- Det är första dagen jag är här på ett bra tag så det är lite rörigt, säger hon och tar i hand, ett överraskande mjukt handslag.

På väggarna hänger tavlor, teckningar och skisser. Ett badhus från Örnsköldsvik står lutat mot väggen och en pingstkyrka från Norrbotten hänger strax ovanför, där bredvid - ett öde torg. Tavlorna söker visa oss allmänna platser i ett nytt ljus.

- Platser som vi möter varje dag utan att vi riktigt ser dem. Jag tycker att det är väldigt intressant hur de påverkar oss.

Kanske är det därför platserna, sånär som på några fotspår och en skugga, är helt folktomma - för att vi ska bli uppmärksamma på dessa av vanan osynliggjorda offentliga miljöer. Jämför man tavlorna med hennes serier är det nästan som om hon har plockat ut personerna från målningarna och istället infogat dem i sina serier, fulla av människor, liv och känslor. I serieform utforskar Anneli Furmark det privata och mänskliga. Med enkla medel, närmast naivistiskt till uttrycket, berättas historierna träffsäkert och utlämnande. I Labyrinterna, hennes självbiografiska första album, tecknar hon bland annat sina tonår i ett vänsterradikalt Luleå under sent sjuttiotal.

Anneli Furmark visste tidigt att hon ville syssla med någonting konstnärligt, men det tog ganska länge innan hon insåg att det faktiskt var något det gick att försörja sig på.

- Jag växte inte upp i några konstnärskretsar, men pappa var konstintresserad och det var nog därifrån jag fick intresset. När han blev tillsammans med en hobbykonstnär vidgades mitt perspektiv. Genom henne kom jag i kontakt med andra konstnärer och såg att det faktiskt var något man kan jobba med.

Efter gymnasiet läste Anneli konst på folkhögskola, men kände hela tiden kraven på att skaffa sig ett 'riktigt' jobb. Till slut beslutade hon sig ändå för att söka in till konsthögskolan i Umeå. Annelis misslyckade försök att komma in finns att läsa om i Labyrinterna. En av lärarna anger bristen på personligt mod i hennes tavlor som orsak till att hon inte kan antas. I serien kommer hon stortjutande hem till sin dåvarande pojkvän.

- Det var Marie-Lousie De Geer som sa det där. Jag tog det väldigt hårt. Såhär i efterhand kan jag se att det nog låg någonting i det. Jag började i alla fall jobba lite närmare mig själv, tecknade mer istället för att måla och skrev texter som jag skickade in och det var väl det jag slutligen kom in på. Men jag tycker fortfarande inte att man som lärare ska vara så hård mot en ung student.

Det var genom Annelis pappa som intresset för serier vaknade. Han brukade komma hem med alla möjliga album och tidningar från Kalle Anka till Tintin. Det var emellertid Tove Janssons muminserier som gjorde mest bestående intryck. Jansson är en av Annelis favoritkonstnärer.

- Hennes sätt att teckna är så vackert.

Sättet att mejsla fram figurerna med små medel. Hon skapar så dystert vackra miljöer. Med tusch gör hon en sommarhimmel.

Efter konstnärsexamen skulle det dröja tio år innan Anneli började arbeta seriöst med serier, för även om intresset fanns där hela tiden, fanns där också ett motstånd.

- Jag var ju bildkonstnär. Jag hade så himla svårt att ta serier på allvar, det satt nog mest hos mig själv, men det fanns heller ingen på skolan, varken lärare eller elever som använde sig av serier i sin konst. Vändningen kom när jag insåg att serier inte behöver vara roliga, att det går att berätta vad som helst med serier.

Det finns också somligt som nästan bara kan berättas med serier, som exempel ger hon Art Spiegelmans Maus som med djur i rollerna väldigt drabbande berättar om förintelsen.

- Som bok skulle Maus bli för svårsmält, och filmatiserad skulle den bli för ohygglig. Serieformen gör det hela hanterbart utan att förlora nyanserna. Det finns en lätthet hos serier som gör att man kan ta sig an berättelser som skulle vara hopplösa att uttrycka i andra former. Själv använder hon seriemediet för att berätta om sina föräldrars skilsmässa och andra annars svårhanterliga händelser. Saker som hon tror skulle vara svåra att gestalta på annat sätt.

- Serier är så okonstlade att jag vågar vara pinsam. Jag har försökt att skriva men det blir så pretentiöst när det ska vara litteratur - det blir inte bra.

I höstas kom hennes andra seriealbum Amatörernas afton bestående av sex serienoveller i vilka hon berättarmässigt tar ut svängarna lite mer. Historierna är inte lika uttalat självbiografiska som tidigare även om mycket av inspirationen kommer från egna erfarenheter. Novellerna rör sig alla på olika sätt kring viljan att komma någonstans - att definiera sin plats i livet och bli någon. Albumet fick nyligen Seriefrämjandets utmärkelse Urhunden för årets bästa svenska seriealbum.

- Det betyder mycket, jag tar det som en bekräftelse på att serier är något som jag ska fortsätta arbeta med, säger hon.

Anneli skissar ständigt på nya serier. Den senast färdigställda handlar om Knutby och kommer att publiceras framöver i antologin Allt för konsten. Hon är också aktuell med en vandringsutställning där hennes två främsta konstnärliga uttryck sammanstrålar i gränslandet mellan seriekonst och måleri. Verket heter Isabell på hotell och består av tre akvareller med insprängda pratbubblor. En flicka för ett utdöende samtal med någon, bubblorna försvinner en och en.

- Jag vill utforska hur text och bild kan samspela för att förmedla något. En målning kan rymma text och text kan ackompanjeras av bilder.