Inte bara Wroblewski fick sparken, Lars O Ericsson fick lämna sitt uppdrag som konstkritiker på Dagens Nyheter när han engagerade sig för konsthallen. DN:s motivering var att han hade gjort Tensta konsthall till sin personliga kamp. Maktmissbruket tycks inte intressera DN:s redaktion.

Jag skrev om fallet Tensta i början av 2004. Mina efterforskningar i fallet gav i stort sett samma bild som den Lars O Ericsson nu redovisar: det var utställningarnas höga kvalitet som gjorde att Gregor Wroblewski fick sparken.

Tensta Konsthall var långt före konflikten känd för sina fina utställningar. Jag besökte den många gånger. Men i december 2003, när en utställning med Amit Gorens verk från Venedigbiennalen skulle öppna, fick Gregor Wroblewski sparken och konsthallen bommades igen.

Då hade snacket om att konsthallen hade för få lokala vuxna besökare och visade 'fel utställningar' gått från styrelsen till kulturförvaltningen, Kulturhuset och Moderna museet. Till bilden hör att de båda institutionerna inte når upp till Tensta-nivå. Men argumentet 'för bra utställningar' kunde inte användas offentligt.

Konsthallstyrelsens ordförande Beate Sydhoff, som framstår som huvudansvarig för Tenstatragedin, började i stället prata om att Gregor Wroblewski misskött ekonomin. Det var också styrelsens förklaring till att han sparkades och det sa hon till SFT. Men det argumentet plockar Lars O Ericsson effektivt sönder.

Innerstadspubliken lärde sig att ta tunnelbanan till Tensta. Samarbetet med Tenstas skolor växte. Det gick sakta framåt, men konsthallens anställda gjorde ingen hemlighet av att det tar tid att skaffa en ny publik. Men Tenstaborna är inte bara intresserade av hiphop och basket, som Lars O Ericsson skriver. Så schablonartat tänkte dock bland andra kulturborgarrådet, som glatt erkände att han 'kunde ingenting om kultur'.

Lars O Ericsson berör också integrationspolitiken. Han citerar en masteruppsats av Kristina Hellqvist om integrationen i Tensta, som blottar motsättningen mellan karriärsugna Tenstasossar och en stor del av s-medlemmarna, och beskriver maktens gräsrotsfilosofi - 'om gräsrötterna växer för mycket, åker gräsklipparen fram'. Den oheliga alliansen mellan Tenstas s-styre och innerstadens kulturetablissemang blev för mycket för konsthallen - och vice versa. Här finns en del av sanningen, men den är svår att tränga in i, erkänner Lars O Ericsson.

Lars O Ericsson berättar också hur han själv fick sparken från DN sedan han kritiserat Sydhoff offentligt och skrivit mejl till kollegor om att det vore konstigt om någon ville ta i kommande Tenstautställningar med tång. Han fick inte heller skriva om Tensta i DN. Det gjorde andra journalister i halvkvädna visor. Det är en deprimerande skildring av torftigheten hos ledningen för landets Stora Tidning. Lars O Ericssons blick sträcker sig utanför institutioner och redaktioner. Så jag är glad att boken finns, fast innehållet är mörkt. Det är en viktig bok även ur aspekten att mordet i Tensta inte är det första på en konsthall i landet - eller sista.

Who"s next? som salig Tom Lehrer sjöng.