Linda har haft ätstörningar sedan mellanstadiet. På gymnasiet blev hon vegetarian och tre år därefter vegan. I dag är hon 25 år och läser på universitetet.

- Det är inte så att jag är överdrivet rädd för att bli tjock, utan mat är snarare ett sätt att dämpa känslor på. Om jag är stressad, orolig eller ledsen så äter jag för mycket. Efteråt kommer skuldkänslorna och det har hänt att jag har kräkts.

Linda menar att hennes ätstörning handlar om kontroll. Man kan kontrollera vad man stoppar i sig, medan man i andra sammanhang i livet inte har kontroll.

- Jag är perfektionist och lider av 'duktig flicka-syndromet'.

Linda började må bättre när hon blev vegetarian, säger hon. Och ännu bättre blev det när hon blev vegan. Det steget tog hon av solidaritetsskäl och för att hon inte vill bidra till djurs lidande.

Vegetariska produkter kan mätta fler människor eftersom det krävs mindre resurser för att producera vegetariskt protein. Dessutom krävs det mindre arealer och vattenåtgång vid odling.

- Som vegan kunde jag slappna av. Jag kunde äta av alla veganska produkterna som fanns. Och eftersom utbudet till en början var litet, fanns det ingen risk för att bli tjock.

Men ändå fanns fixeringen vid mat kvar och för ett år sedan sökte hon för första gången hjälp på sjukhuset Serafen i Stockholm.

Sjukhuspersonalen ville att hon skulle göra uppehåll i den terapi som hon påbörjat under tiden hon skulle få behandling. Och behandling fanns bara för vegetarianer, och hon skulle tvingas äta ägg och mjölk.

- Det kändes som om jag då var tvungen att börja om från början med terapin som börjat ge resultat. Därför avstod jag från behandlingen.

För en tid sedan sökte hon återigen hjälp. Denna gång på Huddinge sjukhus. Problemet med maten kändes akut. Hon ville ha konkret hjälp med att ta itu med sina känslor. Linda ringde upp Huddinge sjukhus som accepterade att hon gick på terapi samtidigt som hon skulle få behandling där.

- Men sedan frågade de vad jag hade ätit till frukost. När jag sanningsenligt svarade 'polentagröt och sesammjölk' blev de upprörda och påstod att 99 procent av alla med ätstörningar är veganer.

Linda kände sig förnedrad och kränkt och menar att hon inte togs på allvar. Det krävdes mycket mod att lyfta luren och be om hjälp för att bli fri från en tabubelagd sjukdom. Huddinge sjukhus sa att om hon ville ha behandling, så måste hon också äta fisk. Och dieten skulle bestå av kostcirkelns alla ingredienser.

- Jag sa att det var okej, att jag gärna äter enligt kostcirkeln, men undrade varför proteinerna nödvändigtvis skulle vara animaliska. Jag menade att jag gärna äter proteiner, men bara dem från växtriket. Men läkaren lyssnade inte.

Detta skedde vid den första kontakten och utan att några prover hade tagits på Lindas värden.

- Jag har inte ätit kött eller fisk på tio år och nu skulle jag helt plötsligt tvingas till det.

Huddinge sjukhus skickade henne en intresseanmälan. Där ska man kryssa i vad man behöver hjälp med. Men hon vågar inte kryssa i 'hjälp med att äta normalt', vilket är vad hon behöver.

- Jag misstänker att 'normalt' för dem betyder blandkost. Jag vet inte vad jag ska göra med den här blanketten. Jag får väl försöka ta itu med problemen själv eller annars skriver jag tydligt att jag är vegan, så får vi se hur det går.

Hon undrar om man som vård-sökande har rätt till att ha etiska

argument, eller om man bara tar hänsyn till religiösa mattabun.

- Och när de slänger ur sig att 99 procent av dem som söker hjälp för ätstörningar är veganer, då kanske det är dags att hjälpa även dem?