Vid sjutiden på kvällen är det ännu ganska lugnt. Några ungdomar sitter och pratar i blåklädda fåtöljer av modernt snitt. Takhöjden är det enda som vid en första anblick minner om att rummet innan ombyggnaden tjänade som militärförråd och lastbilsgarage. Det är högt i tak, i både bildlig och bokstavlig mening på Radar 72, ungdomens hus i Kortedala.

Tanken är att det ska vara ungdomarna själva som bestämmer i huset. Det gäller alltifrån möbler och inredning till vilka som ska jobba som fritidsledare. På en anslagstavla hänger lappar där det går att anmäla sig till olika aktiviteter: fotboll, äventyrsgrupp, självförsvarskurs, klättring är några av dem. Ungdomarna kan själva ta initiativ till aktiviteter och få egen nyckel till huset. Får de sedan gehör för sina idéer i ungdomsrådet, bestående av både ungdomar och vuxna, med ungdomarna i majoritet, och pengar finns kan de också få sin aktivitet finansierad.

Genom ett angränsande rum, en korridor och in genom en dörr håller Edwina Molina och Cecilia Månsson ur dansgruppen Reloaded på att värma upp inför ett danspass. De hukar för ett intro av kulspruteknatter som strömmar ur högtalarna, när beatsen bryter in börjar de dansa synkat och kraftfullt.

Edwina Molina som länge varit dansintresserad startade Reloaded för ett år och ansökte samtidigt hos ungdomsrådet om någonstans att dansa. Hon tillhör dem som har fått gehör för sitt projekt.

- Jag sa - jag vill ha en danslokal och så fick jag en, säger hon.

Danssalen är försedd med parkettgolv, spegelvägg och en liten upphöjd scen. Molinas dansgrupp består i dag av sex tjejer och två killar. Det har gått bra för dem och de har uppträtt och tävlat flera gånger. Ett av uppträdandena ledde till ett möte mellan stadsdelarna. Cecilia Månsson som inte är från Kortedala såg Reloaded för första gången på ett arrangemang på Backateatern och blev så intresserad att hon frågade om hon fick vara med. Nu tränar hon varje vecka med Reloaded. Molina och Månsson berättar att målet med Reloaded är att vara en inspiration för andra, genom att andra grupper på andra ungdomshus hör talas om dem.

- Vi vill att de ska tycka att vi är grymmast, de ska vara rädda för oss, säger Molina kaxigt och skämtsamt.

Tillbaka i fiket leder en trappa upp till en loftvåning under det höga taket där det av det blåblinkande ljuset att döma står ett antal datorer. Några sitter och spelar Counter-Strike, den mest populära aktiviteten bland killarna upplyser fritidsledaren Antonio Perna. En av spelarna kommer fram och ber honom om en ny datormus - det går inte att sikta med den här, säger han. Perna synar honom en stund, funderar lite, mest för syns skull verkar det som, mån om att det inte ska bli en vana att hämta en ny mus så fort det går dåligt i spelet. Sedan går han och hämtar en ny. Perna berättar att det kommer ungefär 30-40 ungdomar hit varje kväll för att sitta och snacka, umgås med vänner eller delta i någon av de olika aktiviteterna.

Det kommer in en grupp medelålders män och kvinnor, det är fritidsledare från Vänersborg som på kvällstid gör ett studiebesök för att söka inspiration. En av dem som visar gruppen runt är Bahar Babaahumadi. Hon berättar att hon har varit med i Radar 72-projektet sedan starten. Det började när hon gick i sjuan och en fritidsledare tipsade om Ungdomsrådet och deras verksamhet. Bahar Babaahumadi som ville vara med och påverka ungdomars situation tog därför kontakt. I ungdomsrådet arbetade man för att ett ungdomens hus skulle byggas och för Babaahumadi blev det början på ett långvarigt engagemang. Det svåraste var att övertyga politikerna om de menade allvar, att det inte var något övergående infall.

- När vi inte gav oss och det vecka efter vecka kom fler och fler på mötena var politikerna till slut tvungna att lyssna, säger Babaahumadi.

Efter brandkatastrofen 1998 bestämdes det att kommunen skulle göra något för ungdomskulturen och projektet fick en extra skjuts. Sökandet efter en lämplig lokal kunde börja. Det blev en utdragen process där de pendlade mellan hopp och förtvivlan flera gånger, men till slut blev det klart med Radarhuset i Kortedala. Kommunen renoverade och ungdomarna bestämde hur det skulle se ut. Babaahumadi var 19 år när dörrarna till Radar äntligen slogs upp. Hon hade lite blandade känslor under invigningen.

- Det var irriterande att se sådana som hade sagt nej till ungdomshuset i åratal hålla fina tal och ta åt sig äran, men det är klart att man samtidigt var jättenöjd.

Redan när Radar 72 invigdes började hon vara för gammal för huset. Men Babaahumadi sörjer inte att hon och många av dem som har jobbat för att få till ett ungdomens hus inte själva riktigt hann få använda det.

- Vi visste redan från början att vi inte skulle hinna, men det kändes ändå viktigt för oss att göra något för att förbättra situationen för ungdomar, säger hon.