Avgångsutställning av magisterstudenterna vid Högskolan för Fotografi.

Konsthallen, 9 - 24 april

Deltagande konstnärer: Gorm Heen, Annika Holmér, Ellen S. Holtskog, Jonathan Jarl, Cecilia Lidholm, Niclas Löfgren.

När skolans avgångselever nu ställer ut på Konsthallen så är det därför inte bara de enskilda verken i sig som många bedömer, utan också i vilken utsträckning man som institution fortfarande ägnar sig åt fotografiet. Säkert kommer detta te sig än tydligare i framtiden, då skolan som nybliven granne till Konsthögskolan Valand nog blir tvungen att ytterligare understryka en egen identitet.

Hur ser det då ut på årets avgångsutställning från magisterprogrammet? Ja, flertalet av verken sysselsätter sig på ett eller annat sätt med avbildandet och undersökandet av vår omgivande verklighet, precis som fotografiet alltid har gjort. Här finns Ellen Holtskogs bildserie Frälsta och förtappade för att nämna ett verk som direkt refererar till mediets möjligheter. Hon går tillbaka till sin barndoms övertygelser, då hon som frälst visste sig kunna se i människors ögon om också de var frälsta. Hennes porträtt av troende och icketroende blir därmed en sorts andlig frenologi, en kommentar till idén om avgränsbara mänskliga kategorier som har förenat både religiös och vetenskaplig fundamentalism. Cecilia Lidholms verk har också karaktären av fotografisk undersökning, men är mer upptaget med naturen kontra det tekniska. En sorts deskriptiv natur/miljöfotografi som i sitt intresse för ljuset fungerar bäst i Passing cloud, en bildsvit hämtad från det skotska landskapet.

En annan av fotografiets ursprungliga fascination är det som Niclas Löfgren berör i sina manipulerade sammansmälta porträtt, nämligen intresset för det avvikande eller deformerade. En genre som historiskt hänger samman med det dokumentära uppvisandet, men som här via photoshop övergivit freakshowen tillförmån för en målerisk skräckfilmsestetik.

Men annars är det är ett videoverk som jag fastnar mest för på en lite väl stram och återhållsam utställning. Det är videoinstallationen Thrifty Thrill, där Jonathan Jarl plockar upp den civila smygskyttens klichéartade gestalt. En karaktär som har fått en egen mytologi, uppbyggd kring uthållig väntan, termoskaffe, och diffusa motiv. Tankarna går bland annat till filmen Frihetens fantom. Men till skillnad från Bunuels högeffektiva skarpskytt, som slutar sitt brott med att skriva autografer åt beundrarna i rättssalen, lyckas den ambivalente skytten i Thrifty Thrill aldrig ens komma till skott.