Förhållandena är egentligen smått hopplösa. Lokalen är stojig och nästan överfull av halvintresserade festivalbesökare, sannolikt tillströmmade för att det slumpat sig så att inget annat band spelar samtidigt. Frida Hyvönen funderar säkert själv hur det ska gå när hon kommer ut på scenen, eftersom hennes spontana öppningsreplik är 'ni är så...ehm många' 'min musik låter bäst när det är tyst, men det är bara ett förslag'.

När hon till ett enkelt och ivrigt pianokomp sjunger de första fraserna ur 'Until Death Comes' tystnar det betänkligt. Hennes röst tar över rummet fullständigt - kräver vår uppmärksamhet. Tonfallet påminner lite om Beth Orton, men i jämförelse sjunger Frida Hyvönen med mer energi. Förutom den utlevande och samtidigt oerhört vackra sången bidrar också det punkiga pianospelet till att ge sångerna en tilltalande taggighet. Ibland påminner det svagt om First Floor Powers galna ballader, ibland är det stort och allvarligt.

Texterna är ambitiösa och uttrycksfulla, med en mångfald av teman vågar hon röra sig utanför singer/songwriter-genrens slentrianvandring runt den olyckliga kärlekens nav. Hon presenterar själv 'The Modern' som en låt om att uppfinna nya ord för slitna sådana t ex 'kärlek' eller 'det moderna'. En annan 'Straight Thin Line' förklarar hon handlar en om människans ovilja att vara kött. 'Once I was a Serene Teenage Child' introduceras som en vacker liten saga om att vara tonåring sedan sjunger hom: 'Once I was a serene teenage child/once I felt your cock against my thigh'.

Det är väldigt befriande att se att hon inte är sådär tillkämpat blygsam som ensamma musiker med melankoliska låtar ofta kan vara med sina små viskningar till tack mellan varje låt. Hela hennes scenpersonlighet med upptufsat hår och glitterklänning utstrålar i stället obändig självsäkerhet.

Frida Hyvönens känsla för melodier, auktoritet på scen och fantastiska röst låg, som det skulle visa sig, till grund för vad som blev festivalens coolaste, vackraste och bästa spelning.

Isolation Years

Ibland är frustrerande att försöka förklara Isolation Years storhet för oinvigda. De hör bara vanlig rock med snygga popmelodier och lagom influenser av amerikansk indie och psykedeila - inget märkvärdigt. Det kan bero på att de inte har sett bandet spela live. Det är lätt att tänka sig att Isolation Years är ett sådant band som låter exakt likadant live som på skiva. Men de är fantastiska live. Inte tack vare någon scenshow eller rockposer utan för att de gör något mer av sina låtar, de skapar ett sväng som sedan inte fångas riktigt lika bra på skiva. Kanske har det att göra med att trummisen får ett större utrymme, jag vet inte men svänger gör det. Publiken börjar till och med dansa till det aviga trumkompet i 'New Start'.

Allt fungerar inte lika bra, några av låtarna från det nya albumet 'Cover the Distance' är inte lika bra live. Kanske beror det på att de är mer beroende av snygg produktion och arrangemang än de äldre låtarna, jag saknar exempelvis både congas och fiol i 'Moses'. För flera av de äldre sångerna är förhållandet omvänt. 'It"s golden' och 'Cold Morning in Minusinsk' får just det ovan omtalade svänget och höjer sig flera nivåer live. Bäst är den överväldigande vackra duetten 'Three minute convert' där sångaren Jacob Nyström tar hjälp av sin syster Lovisa.

The Radio Dept.

- Tack för att ni kom och kollade på oss och inte på Moneybrother. Inleder sångaren Johan Duncansson när ett något decimerat Radio Dept (basisten Lisa Carlberg saknas) tar plats på scenen. Han säger det som en kommentar till att publiken av programmet tvingats välja mellan att se Radio Dept. eller Moneybrother. Några överförfriskade, möjligen överentusiastiska i publiken börjar sedan skandera - "Hata Moneybrother!" Johan ler och sätter igång med första låten.

Radio Dept. spelar sist på kvällen och deras, drömska och sprakiga ljudlandskap fulla av rymd med viskande sång är en i det närmaste perfekt avslutning på festivalen. En trummaskin går i bakgrunden och små vackra gitarrslingor flyter omkring i det mjukt distade ljudhavet, någonstans också en enkel popmelodi. Det bjuds inte på några stora refränger, men det är fraser och små melodislingor som ändå lyckas fånga en känsla och på något sätt biter sig fast. Vill bara sluta ögonen och flyta med.