ISHOCKEY Turneringen i Linköping och Norrköping kommer att gå till historien som då ordningen rubbades. Den tidigare medaljtrojkan Kanada-USA-Finland (orörd i alla VM utom ett) var visserligen med i semifinalerna som förprogrammerat, men när historien ska skrivas är ordningen USA-Kanada-Sverige.

Några människor kommer också att minnas turneringen för att arrangörerna valde att räkna sålda biljetter istället för verkliga besökande. Man kan undra vem som köpte alla dessa biljetter som aldrig användes?

Man ska inte ta heder och ära av det svenska landslaget, men lördagseftermiddagen och -kvällen bjöd på tre slutspelsmatcher i tevesoffan, där bronsmatchen mot finskorna var den sämsta underhållningen. Och betänk då att det senare spelades en finalmatch där Frölunda stod utan riktigt motstånd, mot ett Färjestad som inte var i balans på någon nivå. Trots detta hade finalkampen högre underhållningsvärde än bronsmatchen i VM.

Den stora njutningen gavs istället sent på kvällen. Visserligen i ett hopklippt men långt sammandrag från finalen i världsmästerskapen. De båda rivalerna från nordamerika hade allt som bronsmatchen saknade. Kamp, intensitet (även i förlängningsperioden.) Och framför allt fart. På radion sa experten Torgny Bendelin att han ansåg Sveriges skridskoåkning som den bästa i mästerskapet. På isen syntes det inte. Däremot tog damerna upp en gammal, gammal idé: Söka burskydd. Uppskattningsvis låg pucken stilla bakom eget mål i en minut bara i andra perioden, medans en spelare stod och väntade på att de andra skulle formera sig rätt. Kanske var taktiken att knäcka finskorna mentalt? Taktiken funkade - på mig. Tredje eller fjärde gången det inträffade skällde jag ut min tv för att den inte kunde spela ishockey.

Men i tredje perioden kom ju så ett annat spel ut på banan, och mot fyra-noll är det svårt att vara hård, så grattis damkronorna. Bronset var väl förtjänt. Och med tanke på att Sverige innan matchen hade ett rejält övertag från den senaste säsongens matcher, så var det också nödvändigt att ta det.

Men nu gäller det att fortsätta ta nästa steg. Och nästa. Och nästa. För fram till de andra två är det fortfarande en rejäl bit. Men tiden finns för en stor satsning. Medelåldern i damlandslaget är tjugoett och ett halvt år. Ett år med bra träning (hur att undvika burskydd), matchning och ytterligare samspelta spelare kan ge ännu ett gott OS-minne. Men final? Nej, kanske i mästerskapet efter nästa.