- Det känns som det har blivit lite som ett kontor för mig här, säger Sara Hallström när vi slår oss ner vid ett av hörnborden i fiket på Göteborgs stadsbibliotek.

Känslan kommer av att hon den senaste tiden har gjort ett par intervjuer just här i caféet och att hon i ett angränsande rum håller sina lektioner en gång i veckan. Sara Hallström är ledare för en poesikurs med ett tiotal deltagare. Hon säger att det är skönt att få tillfälle att göra något mer konkret med skrivandet. Förutom kursledarjobbet arbetar hon också med gallupundersökningar - och som lärare. Hon är ganska främmande inför att sitta hemma och skriva hela dagarna.

- Det skulle kännas som att vara arbetslös, fast man skulle skriva, säger hon.

Även om hon inte har något formulerat program för vilken sorts lyrik hon vill lära ut, färgas ändå undervisningen av hennes sätt att skriva och förhålla sig till poesin.

- Det jag skriver är ganska bildbaserat. Jag är förtjust i förvandlingar och det använder jag mig också av i undervisningen. Till exempel kan de få beskriva en person som en plats. Ibland måste jag hålla tillbaka det lite för alla verkar inte tycka att det är lika roligt. Annars handlar undervisningen om att inte kritisera för mycket, inte censurera från början. Övningarna ska locka till utmaningar och visa att allt inte behöver komma ur en själv.

Förra veckan gick de på konstmuseum som en del i en skrivövning, kursdeltagarna fick öva på att beskriva bilderna de såg på utställningen. Under den här veckan har de fått i uppgift att samla små textutsnitt, till exempel filmrepliker, en rad från en bok eller något de hört på bussen. Fynden ska sedan sammanfogas till dikter under kvällens pass som börjar om en dryg halvtimme.

För Sara Hallström handlar skrivandet om ett sätt att kanalisera alla de intryck vi dagligen översköljs med. Poesin fungerar som en nödvändig motvikt. Hennes förhållande till informations(över)flödet är dock lite kluvet och inte bara negativt. Det sipprar in språk överallt - på gott och ont.

- Det är jobbigt för att man har språk omkring sig hela tiden och ska göra något annat av det, men det också otroligt inspirerande. Det är bra att man har språk att plocka av.

Sara hämtar mycket av sin inspiration i vår textmättade omgivning. Bilder, fraser, ord och formuleringar, det som hon hittat och samlat, sätter hon sig ner och bearbetar ett par gånger i månaden. Hon skriver inte all sin poesi på detta sätt, men dikterna blir ofta till när hon sitter där vid datorn och fogar samman, flyttar om, tar bort och fyller i. Dikter som pussel, men Sara Hallströms poesi är inget färdiglagt. Med det inte sagt att den är ofärdig, undflyende eller fragmentarisk. Det finns ofta en ordnande struktur, samtidigt som dikterna lämnar luckor tomma - öppna.

- Jag tycker inte att man behöver förstå allt, jag förstår inte alltid allt själv. Jag försöker få läsaren att följa det jag vill säga eller beskriva. Jag kan lägga ut små fingervisningar.

Trött på att dikter jämt tolkas självbiografiskt och de missförstånd som följer, brukar Sara förklara att dikterna inte handlar om henne - snarare om henne när hon ser på världen. I sin debutbok 'Vi måste ha protein' gestaltar hon allt som oftast detta seende i bilder, vilka hon tecknar med ett handlag som har fått kritiker att jämföra henne med Tomas Tranströmer.

Vinterns stora poesidebatt tog avstamp i just användandet av metaforer, mycket förenklat handlade det åtminstone inledningsvis om metaforens vara eller icke vara. Den klassiska bildrika efterbildande poesin ställdes av debattörer mot den språkupptagna bildfattiga så kallade 'språkmaterialismen'. Användandet av metaforer uppfattades på sina håll som både bakåtsträvande och hopplöst ineffektivt i dagens klimat med informationsbrus och avsaknad av gemensamma referensramar. Det hela kom emellertid efterhand att bli mer av en obegriplighetsdebatt med udden riktad mot 'språkmaterialisterna' som beskylldes för att vara akademiska och svåra.

- Jag var inte i Sverige när det där skedde, men jag förstår att det tydligen har väckt en del känslor. Jag kan förstå kritiken på ett sätt, ibland kan bilderna ta över. Kristian Lundberg skriver: du kommer med vårt barn i famnen en räv av snö. En räv av snö tar över helt och hållet. Jag skiter i barnet, en räv av snö är det vackraste. Så är det ofta för mig, jag gillar metaforen mer än det den ska beskriva.

- Metaforen ger en rörelse i dikten - inget har ändå någon grundegenskap, eller kärna. Det är det gillar jag med dikter och det de säger om världen. Allt är versioner och skepnader saker har inte bara ett tillstånd. Det är det metaforer handlar om, inte bara om att beskriva något. Kanske kan de föra oss närmare insikten att ingenting är så exakt som det verkar. Men visst kan det bli lite mycket uppvisning ibland och metaforer tar mycket plats.

Lockelsen hos orden ligger för Sara mycket i möjligheten att kunna gå in i något så koncentrerat, att förlora sig själv. En annan av anledningarna till att hon började skriva var att det är så skönt och privat. Sara uppfattar skrivandet som den mest privata uttrycksformen. Det är lättare att hemlighålla en text och samtidigt är det svårare att omedelbart bilda sig en uppfattning och bedöma en text än exempelvis en tavla.

När hon var yngre skrev hon också prosa, något hon inte gör särskilt ofta nuförtiden.

- Skriva något längre är svårt, det måste bli så strukturerat från A till B. Med dikter kan det vara mer undflyende. En bok måste späs ut mer, man måste också vara logisk. Jag är nog inte tillräckligt smart. Till exempel om man skulle skriva en deckare, man skulle vara tvungen att lägga upp en omfattande plan. Inom poesin kan man mer associativt lägga fram saker.

Just nu skriver Sara på en ny diktsamling, men hon vet inte riktigt när den blir klar. Senast det gick att läsa något nytt av henne var i samband med att Lyrikvännen skickade upp poesi i rymden. Hon fick uppdraget att skriva en av de dikter som skulle färdas mot Lyrans stjärnbild.

- Det gick inte riktigt att fatta den tanken tror jag. Det jag skrev handlade nog mest om skickandet som verb och rörelse, men sedan började det handla om en person och om att jag tänkte på rymden. Det var inte så att jag skrev för någon i rymden, något budskap eller så. Det enda jag tänkte på var på dom här grejerna som vi skickade ut i rymden på 60-talet för att säga till rymdvarelserna 'så här är vi'. Den var så sjukt normerande, det tänkte jag väl lite på.

Klockan börjar närma sig sex och kursdeltagarna anländer en efter en. Vi reser oss och Sara låser upp dörren till kurslokalen. Deltagarna får skriva ner de rader som de har samlat under veckan på lappar, som läggs på bordet och Sara förklarar att alla ska dra ett par och sedan med tre egna rader foga ihop dem till en dikt. De får några minuter att skriva och det blir nästan tyst, sånär som på raspet från blyertspennor.