Detta är tredje gången som bauler besöker 'Södran'. Tidigare hölls konserterna på Stora scenen. Med tanke på hur svårt det är att sitta stilla i finkulturens fåtöljer och försöka digga med öppet hjärta och sprittande ben, är det konstigt att publiken över huvud taget återkommer.

Vackra, puffiga kuddar runt en låg fyrkantig scen med gradängplatser på vardera sidan och fullt ös från början till slut. Rökelser, sprakande färger, inget vissnat, inget avslaget. Musiken låg som en bubblande jacuzzimatta inför publiken när dörrarna öppnades. Tacka vet jag Kägelbanan! Elva musiker från Bengalens Purulia lovade oss en het indisk afton trots den pinande kölden utanför.

Den enda kvinnan som var med, Shonda Rani, bjöd på originell dans, hon rörde sin kropp med en enkel och flärdfri kompakthet. Hennes höftrörelser skulle till och med ha gjort Elvis avundsjuk. Tillsammans med sin kollega Ballaram Singh sjöng hon med dynamik, djup och glädje till sig både publiken och de otroligt duktiga musikerna. Hon sjöng humoristiskt om det eviga kärleksdilemmat, om ja och nej, om moral, smärta, tveklöshet och lycka. Hon sjöng oss in i sin Radha-Krishna-värld, där ingen och inget någonsin kan kränka henne. Nachni-danserskans vardag är dock allt annat än okränkbar eftersom fattigdom, oberörbarhet och livegenskap har varit hennes livslott.

Lokhon Das Baul var den andra storheten på scenen när det gällde att ta plats och säga allt, hela tiden och på en gång, Han sjöng, spelade och dansade som den heliga dåre han initierats till att bli. I människans, yogans och erotikens tjänst lever baulens tradition, att hitta 'Maner manush' (hjärtats sanna natur) är målet och sångerna förmedlar de gåtor som man måste lösa för att finna den. Det vore en fröjd att få se flera bauler på en och samma gång, gärna även kvinnor. Då skulle nog taket försvinna och publiken bli himmel, medan baulerna skulle fortsätta att rocka jordiskt och fett.