• Regissören Nasrin Barati har länge försökt höja dockteaterns status i Sverige. Bland annat genom att lyfta fram dess speciella möjligheter att tala ti
Göteborgs Fria

Illusionskonst som trollbinder

Skuggspel. Mångfärgade silhuetter dansar över det genomlysta tyget. De kommer närmare, växer, vrids och förvrids, allt medan Stravinskijs dynamiska musik virvlar uppför, nedför och utanför skalorna. Medlemmarna i den fria teatergruppen Sesam berättar sagan om Eldfågeln.

Deras scen är en millimetertjock duk i flera flyttbara delar. Bakom den råder full aktivitet. De tre för publiken osynliga dockspelarna manövrerar silhuetter av tunt plexiglas målade med genomskinlig färg. Genom dessa lyser de med lampor mot tyget där figurerna växer sig stora. Förutom varsin handlampa bär skådespelarna också specialsydda västar med lampor fästa på bröstet, för att om så behövs kunna ha båda händerna fria.

Ljusstyrkan i lamporna sköter de inte själva, utan det gör ljusteknikern Benoit Lafréchoux. Från sin plats längst bak i publiken regerar han över dag och natt, över vad som syns och inte syns. Men Benoit kan inte se skådespelarna bakom duken och de kan inte se honom. Musiken och veckor av repetitioner fungerar som samordnande länk mellan dem. Samspelet stämmer inpå sextondelen.

Ursprungligen är Stravinskijs stycke en balett till en gammal rysk folksaga. Det märks också i Sesams version, silhuetternas rörelsemönster påminner om dans samtidigt som musiken spelar en framträdande roll.

- Jag ville lyfta fram musiken, öppna barnens öron för Stravinskijs musik och till det berätta en saga, säger regissören och dockspelaren Nasrin Barati.

Stympade gamla dockor stirrar på oss från hörn och hyllor i dockverkstaden. Det finns planer på ett museum för dockorna och annan rekvisita, men ännu är inget bestämt. På Nasrin Baratis arbetsbänk ligger en skyddsmask utsträckt som en bläckfisk. Bredvid den, en tunn färgsprakande plexiskiva föreställande eldfågeln. Nasrin har fått jobba extra med att laga och måla figurens vinge, därtill har premiärdygnen varit allmänt hektiska, därför är hon lite trött. Arbetet med Eldfågeln har tagit flera månader, bara repetitionerna har tagit sex veckor.

- Dockteater är mer än att bara vifta med dockor. Det ligger ett stort arbete bakom som de flesta inte tänker på. Det är väldigt speciellt. Man måste med sina händer, förmedla det som en vanlig skådespelare kan använda hela kroppen till. Det är hårt arbete att ge de döda dockorna liv.

Det arbetet börjar i verkstaden där dockorna konstrueras, sedan ska de målas och först därefter kan skådespelarna börja repa med dem och lära sig eventuella specialfunktioner. Det tar ungefär ett år för en pjäs att gå

från idé till premiär, säger Nasrin. Att allt arbete varit mödan värt märks på barnens reaktioner. Hon minns särskilt hur en flicka, efter en föreställning när musiken tonat ut, ställde sig upp med salig uppsyn, slog ihop händerna och utbrast - det var fantastiskt!

Nasrin var med och startade Sesam dockteater för 18 år sedan, några år efter att hon kom till Sverige som flykting från Iran. Teatern har hållit till i samma källarlokaler på Chapmans torg de senaste 12 åren. Där finns förutom en scen och dockverkstäder också ett kontor och ett mottagningsrum. De närmaste månaderna är det Stravinskijtema där. Hans musik finns som tryckta noter på bord och stolar och på väggarna hänger porträtt på honom.

Innan revolutionen studerade Nasrin dockteater vid universitetet i Theran. Över hennes arbetsbänk sitter två gamla fotografier från Iran bredvid varandra, ett på Nasrin som liten flicka och ett på hennes mamma.

- Jag saknar henne jättemycket, men jag vet inte om jag längtar tillbaka längre. Jag vill leva för folket och folket är detsamma i hela världen. Gränser är bara nationalistiska, jag gör konst, det är gränsöverskridande.

Sedan starten har det blivit över 15 uppsättningar i Sverige och varje år åker teatern dessutom på turné utomlands. Sesam spelar för både för barn och vuxna, även om barnföreställningarna genom åren har varit betydligt fler. Nasrin berättar att det är svårare att få publik till vuxenföreställningarna, men att det samtidigt är ett problem som alla teatrar brottas med och att det inte är något unikt för dockteatern. Även om det kan vara särskilt svårt att få vuxna att ta dockteater på allvar. Ett talande exempel från fiktionens värld är den scen i filmen I huvudet på John Malkovich där John Cusacks missförstådde dockspelare försöker spela en pjäs med vuxet innehåll - och blir nedslagen. En orolig förälder tror att han försöker fördärva barnen.

Även om det aldrig någonsin har lett till handgripligheter för Nasrin, kan hon ändå känna igen attityden att dockteater bara är för barn.

- Folk kan bli väldigt provocerade, jag minns när vi satte upp Ett Drömspel och en herre som inte fattat att det var dockteater blev upprörd när jag berättade det för honom. Jag försökte få honom att stanna och se föreställningen för bilda sig en uppfattning men han stormade ut - Strindberg som dockteater aldrig i livet!

Uppsättningen av Ett drömspel uppskattades desto mer av andra. Nasrin berättar om ett par som hade rest runt och sett alla upptänkliga uppsättningar av Strindbergs drama. Efteråt grät de av lycka, och mannen sa att det var så Strindberg hade velat ha det - ett riktigt drömspel.

Nasrin som länge arbetat för att höja dockteaterns status menar att dockteaterns största förtjänst är just förmågan att tala direkt till fantasin och skapa drömska bilder.

- Jag tror det finns magi i dockteatern. Speciellt barnen påverkas väldigt starkt av det, men vuxna också. En gång fick barnen rita teckningar efter en föreställning och de hade sett saker som vi aldrig visat, kanske bara antytt. På dockteatern upptäcker de vad man med enkla medel, saker som finns i varje hushåll, och lite ljus kan skapa.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

I vemodets vändkrets

Saturnus ringar, som blev Sebalds näst sista skönlitterära bok, är mer en raffinerat komponerad essäsamling eller möjligen en reseskildring, än en roman, skriver GFT: s recensent Fredrik Rönnberg.

Göteborgs Fria

I förälskelsens gränsland

I Åsa Ericsdotters femte bok Förbindelse skildras ett förhållande, från förälskelse till separation.

Göteborgs Fria

Komika och den svenska serieboomen

Det svenska serieklimatet har länge varit bistert, även med nordiska mått mätt. Men det senaste året har en handfull nya, mindre serieförlag växt fram. Komika är ett av dem. Bakom det står förläggaren Mikke Schirén, som söker föra hem lite europeisk värme.

© 2023 Fria.Nu