• Johanna Nilsson debuterade som författare 1997. I hennes femte roman De i utkanten älskande vävs människoöden samman i en shortcut-inspirerad berättel
Fria.Nu

Människor vid nattens ände skriker ut sin vrede och kärlek

Verklighet och fantasi möts i Johanna Nilssons böcker. Hon skriver med nyfikenheten som drivkraft och ser romanfigurerna som sitt sällskap under arbetet. Just nu är hon aktuell med sin femte roman De i utkanten älskande.

Johanna Nilsson vill ha ett fönsterbord och styr bestämt stegen mot det enda lediga i Teaterbaren. Kaféet på Kulturhuset är fyllt av folk och under oss, där Sergels torg breder ut sitt svartvita mönster, skyndar människor fram och tillbaka.

- Jag brukar gå hit, här kan man sitta och bara titta på allt folk, berättar Johanna medan hon hänger av sig jackan och slår sig ner.

Hon har beställt in en kaffe och två socker-fria småkakor, värmer händerna runt koppen medan hon tittar ut genom fönstret och betraktar eftermiddagsaktiviteten på plattan.

Det var i det här kaféet som huvudpersonen i hennes förra roman Konsten att vara Ela jobbade som latteingenjör (servitris). Johanna verkar hemvan i miljön, kommenterar att det alltid är så många gravida kvinnor och småbarn där, samtidigt som hon smuttar på sitt kaffe.

Även Johannas nya bok De i utkanten älskande utspelar sig på ett kafé, om än ett mer fiktivt. Romanen blir hennes femte, sedan debuten med Hon går genom tavlan ut ur bilden 1997. Då var hon 23 år, men redan då visste hon att det var skriva hon ville.

- Jag märkte tidigt att jag hade lätt för att skriva, det gick bra. Fast egentligen kunde det ha blivit något helt annat, för jag höll på med piano och målade också när jag var yngre. Hade det inte blivit något sådant konstnärligt hade jag nog blivit forskare eller något annat yrke där man jobbar ensam. Jag har alltid avskytt grupparbeten, berättar Johanna.

Under gymnasiet började hon skriva mer disciplinerat, mest berättelser, fantasier och drömmar, och efter studenten stod det klart att det var författare hon skulle bli. Då var det ingen tvekan, utan mer en fråga om när hon skulle få sin första bok publicerad.

- Jag hade hela manus färdiga långt innan jag debuterade. Jättetjocka grejer alltså. Vissa som jag hade skickat in, andra som jag bara lagt på hög. Jag har säkert över tjugo tjocka manus som står i hyllan och samlar damm. Men jag läser dem inte nu, då skulle jag nog bli generad för mycket är skitdåligt. Eller dåligt, det är ju träning liksom, alla måste ju träna, säger hon.

Hon beskriver sig själv som en berättare.

- Jag känner behov av att bre ut mig när jag skriver. Ett tag skrev jag mycket dikt, men där är det ju bara någon enstaka känsla. Jag vill berätta mer och liksom hitta på stora romaner.

Ofta kommer hennes inspiration väldigt plötsligt. Skrivandet och idéerna kan dyka upp helt oväntat som en överraskning.

- Det bara växer fram och kommer. Som det senaste jag skrev i somras; jag hade inga planer på att skriva någonting över huvud taget. Jag fattade inte vad jag höll på med när jag började. Men man har väl samlat på sig en massa under tiden, omedvetet eller medvetet och så plötsligt faller det bara på plats.

Det är just nyfikenheten att få reda på vad som ska hända i berättelsen som är Johannas drivkraft i skrivandet. Historien blir det absolut viktigaste för henne.

- Jag blir väldigt manisk när jag skriver, säger hon och ler.

- Jag är nog ganska svår att leva med då. Jag vill inte träffa folk, jag vill vara för mig själv, jag vill ha tystnad omkring mig. Jag blir väldigt asocial, men jag upplever inte att jag är ensam. Romanfigurerna blir ju mitt sällskap. Det är så utmattande att skriva, att jag helt enkelt inte orkar träffa några kompisar.

I böckerna utgår Johanna från sig själv, även om de är självbiografiska på olika sätt. Känslo-mässigt finns hon alltid med och leker med sina egenskaper, olater och karaktärsdrag, som hon själv uttrycker det. Samtidigt hittar hon på väldigt mycket.

- Framför allt är mycket av de faktiska händelserna fantasier, det är inte så mycket som jag varit med om själv, säger hon och berättar att en del läsare nästan kan bli ledsna när de får reda på att böckerna inte är lika självbiografiska som de trott.

Genom att vara ute och föreläsa på till

exempel gymnasieskolor och bibliotekskvällar får Johanna respons på sina böcker.

- Jag får ju en del brev, men mest är det folk som kommer fram efter jag pratat på olika ställen. Ofta är det lite tilltufsade människor som känns lite utanför och som känner igen sig i det jag skrivit. De tror sig ofta känna mig genom böckerna, och det får de väl tro om de vill.

Kaffekopparna är halvt urdruckna och medan Johanna berättar om sin nya bok börjar det skymma. De i utkanten älskande är en shortcut-inspirerad historia som utspelar sig i Stockholm. Titeln syftar på ett kafé som heter Café Utkanten, där en stor del av handlingen utspelar sig.

- Romanfigurerna är lite av utkantsmänniskor också, till exempel en transvestit, en tjuv, en handikappad gatumusikant och en man som får cancer. Vem som är huvudpersonen kommer nog alla uppfatta olika, men jag tycker att det är tjuven som heter Bea. Hon är deprimerad och stjäl på något sätt för att stjäla andras lycka. Så är det transvestiten som kommer från en frikyrkomiljö och brottas med frågan om Gud accepterar honom eller inte.

De olika människornas livsöden vävs ihop och blir till en lång kedja av människor som älskar varandra, men som inte riktigt ser varandra.

- För vissa slutar det bra, för andra väldigt tragiskt. Jag vet inte hur jag fick ihop det, men till slut gick det. Ofta är det så fruktansvärt rörigt när jag skriver - det är som om jag bara rusar och rusar och hoppas på det bästa, men när det väl funkar får jag faktiskt ihop det på slutet. Ibland stannar jag halvvägs och så får jag kasta alltihop, men då har det egentligen aldrig varit bra från början.

Johanna tycker att den nya boken känns lite som en annan typ av bok, jämfört med de tidigare.

- I de andra böckerna har jag ju alltid haft en huvudperson, men nu är det fler. Och det är inte längre så mycket problem av typen 'vad ska jag bli när jag blir stor'. Det var nog dags för att skriva en annan slags bok. Jag har bearbetat mig själv rätt väl vid det här laget.

Figurerna i hennes böcker är en blandning av verkliga, halvt påhittade och helt uppdiktade människor. Folk kan känna igen sig, ibland med rätta, och tycka att hon har hängt ut dem.

- Det kan bli lite komiska situationer. Som i Rebell med frusna fötter där jag skrev om Handels, då var det många som trodde att de var med. Men ofta är det så att jag beskriver någon slags prototyp som många kan känna igen sig i.

Johanna Nilsson har, utöver sina romaner, även skrivit två barnböcker. Den första, Robin med luvan, skickade hon in till Rabén och Sjögren i en tävling. Boken vann inte, men de ville ändå ge ut den. 2003 kom hennes andra barnbok ut - Alva och familjen låtsas.

- Det är väldigt roligt att skriva för barn. Dels för att jag är så väldigt barnslig själv, så jag försvinner lätt in den där 10-åringens värld. Och dels för att jag kan skriva de böcker jag själv ville ha när jag var barn, säger hon.

I Robin med luvan är en pojke som heter Sebastian berättare. Han möter flickan Robin som bor i skogen, utan föräldrar. Johanna berättar att när hon var liten så var det just de böckerna där ett verkligt barn kommer in i en sagovärld, som gjorde mest intryck på henne.

- Det är alltid så min fantasi sett ut. En låtsasvärld i verkligheten. Jag ser ögon och ansikten överallt och har lätt att bara börja fantisera iväg. Ser jag en människa börjar jag fantisera om vilket hemligt liv den personen lever, att det kanske är en häxa eller nåt sånt där.

Flera gånger under sin uppväxt har Johanna fått höra från lärare att hon har haft för livlig fantasi, men själv tycker hon att det är något som i stället borde uppmuntras.

- Fantasin är det viktigaste man har. Den ger ju ett skydd och blir ett gömställe där man kan gömma sig. Man kan göra sig själv till hjältinna eller något annat positivt, menar hon.

För Johanna har fantasin varit hennes sätt att göra livet mer innehållsrikt.

- Jag lever i en ganska trist värld tycker jag, där fantasierna är det enda som känns spännande. Ibland känner jag att de och romanerna kan bli som ett i stället för att leva. Jag tycker att jag är väldigt hämmad och feg som inte vågar något i verkligheten.

Hon samlar tyst upp kaksmulorna från bordet och borstar ner dem på fatet medan hon funderar.

- Kanske befinner jag mig i något slags livskris. Jag funderar mycket över vad jag ska göra med mitt liv, säger hon och suckar:

- Att spotta ur sig romaner och vara duktig - är det meningen med livet?

Nya människor har satt sig vid borden runt omkring oss, men bakgrundsorlet är detsamma. På plattan är efter-jobbet-rusningen i full gång, människor springer mot tunnelbanan utan att lägga märke till varandra.

Även vi ska ut i blåsten och när vi tar rulltrappan ner mot Kulturhusets utgång, möter vi en gammal dam på väg upp. Hon är rynkig och gråhårig och jag tänker att kanske - kanske är hon en häxa för Johanna Nilsson.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Nathalie Ruejas Jonson och det autistiska perspektivet

Det skeva perspektivet, det lilla som blir enormt, det stora som försvinner. Alla ord som regnar i kaskader över världen tills den inte syns längre. Och så stunderna med hörlurarna på max för att få ledigt en stund. Kaoset och skammen inför kaoset. Att be om hjälp. Att få hjälp.

Hon besjunger livet i utkanterna

I Händelsehorisonten skildras ett samhälle som på många sätt inte alls är olikt vårt, ett samhälle som har förvisat en grupp människor till Utkanterna.

Fria Tidningen

Hon ger ut sin egen poesi

Louise Halvardsson gav ut sin diktsamling Hejdå tonårsångest - 35 dikter innan 35 på eget förlag. Nu har hon nominerats till Selmapriset.

Fria Tidningen

© 2023 Fria.Nu