Robert Andersson började själv som tonåring 1987, fastnade och gick sedan metodiskt från de ljusa bältesfärgerna till det svarta. I dag är han före detta landslagsman, driver sin egen Taekwondoklubb och kan skriva 4 dan på sitt visitkort, vilket kort sagt betyder att han är väldigt bra. Dangraderna tar vid efter svart bälte, och sträcker sig från ett till nio.

Även sporten har gått framåt. I dag finns det 20 klubbar bara i Göteborgsområdet. Ungefär 1 000 utövare. Den stora tillväxten skedde under nittiotalet, och i dag har sporten klivit in i en mogen fas, där även barn och ungdomar tränar.

- När jag började var det mest folk i min ålder som höll på, men

i dag är det ganska vanligt med barnpass. Däremot saknar vi fortfarande äldre. Jag kan tänka mig att de är lite rädda, säger Robert Andersson.

Taekwondo har i likhet med många andra kampsporter länge setts med misstänktsamhet från olika håll. Folkrörelsernas och lagidrotternas land verkar inte ha varit redo för slag och sparkar mot huvudet. Men i takt med att det individuella idrottandet ökat, så har också taekwondon växt och accepterats. Vid OS i Sydney 2000 fanns två svenskar med i turneringen. Från Aten-OS förra sommaren de tävlande i hjälmar och skydd mest och studsade under två minuter utan att göra särskilt mycket.

- Det är WTF. Jag tänkte samma sak själv, vad är det här för något, det händer ju ingenting, säger Joy Åkerlund som ligger och vilar efter att ha skadat ett ledband under uppvärmningen.

- Men du ska se våra tävlingar. Det är full fart hela tiden, säger hon.

Robert Anderssons klubb tillhör ITF. Skillnaden mellan taekwondons två världsorganisationer är tydligast i att tävlingsreglerna skiljer sig åt. WTF har skydd (hjälmar och västar) och fullkontakt, medan ITF inte använder skydd och därmed inte heller tillåter fullkontakt i samma utsträckning. Dessutom är det bara WTF som är erkänt av IOK, och som därmed får tävla i OS. Men Robert Andersson verkar inte bry sig särskilt mycket om det.

- Det kan vara större skillnad mellan två olika klubbar inom samma förbund, beroende på om de är inriktade på träning eller tävling, säger han.

I hallen börjar kvällens träning med en uppvärmning som håller på ett bra tag. Hela kroppen gås igenom. Med tanke på sportens våldsamma inslag och explosiva rörelser är den inte särskilt skadedrabbad. Strax innan träningen har jag frågat Robert Andersson om de vanligaste skadorna inom sporten.

- Stukade tår, stukade vrister, ledband. Fotskador är det absolut vanligaste, säger han.

Tjugo minuter senare ligger Joy Åkerlund på matten med ett bandage runt ena vristen.