Men någonstans vände det. Samira Bellil träffade en terapeut som orkade engagera sig i hennes öde och för första gången på många år fanns ljus i tunneln. 'OK', resonerade hon. 'Jag ska ta min smärta i hand, jag ska se den i ansiktet slå den på käften!' Terapin ledde henne fram till insikten om att det tabu som påbjuder tystnad om sexuella övergrepp måste brytas. Endast genom att gå ut och tala öppet om vad hon varit med om, skulle hon också kunna vinna sitt eget liv tillbaka.

'Jag ville skriva en bok så att allt som jag gått igenom inte skulle vara helt förgäves. Till dem som varit utsatta för samma sak som jag, skulle jag vilja säga att även om allt verkar hopplöst, så kan man ta sig igenom det'.

Och Samira lyckades. Den trasiga människa vars kropp själv framkallade epilepsianfall som en sista desperat flykt från verkligheten, kom att bli en symbol för kvinnlig styrka. Trots ständiga trakasserier, till och med mordhot, från islamiska fundamentalister och förorternas killgäng - förenade i sin vilja att trycka ner alla orädda kvinnor - stod Samira Bellil modigt upp för sig själv och andra drabbade tjejer. Boken I gruppvåldtäkternas helvete kom ut 2003 och skakade Frankrike. Med Samiras skildring fick fransmännen för första gången en verklig inblick i vad livet i de fattiga, ghettoliknande förorterna innebär för kvinnorna. Liksom Samira själv så har de flesta som lever där invandrarbakgrund, och när patriarkal familjekultur drabbat samman med det franska samhällets rasism och ekonomiska utslagning, har en ny machokultur skapats där de unga manliga gängmedlemmarna är bostadsområdenas kungar. Resultatet är övergrepp och trakasserier mot dem som vägrar lyda. I dagarna ges boken Ni putes Ni soumises av Fadela Amara ut på svenska med titeln Varken hora eller kuvad, och här kan den som vill läsa om de bakomliggande orsakerna till hur de franska förorterna kunnat förvandlas till ghetton och de kvinnliga invånarna till dess slavar.

Jag hade turen att en gång få möta Samira Bellil för ett samtal om boken och hennes liv. Det var en vacker ung kvinna som talade om hur hon var på väg tillbaka till livet och om konsten och teatern som hjälpte henne att bearbeta sin ångest. När jag gick därifrån tänkte jag på hur stark människan är. Slagen hade drabbat Samira Bellil i ett, men hon fortsatte att resa sig. Vägrade att ge upp om livet. Ironiskt nog var det inte människorna som till slut blev henne övermäktiga, men sjukdomen. Samira Bellil blev bara 31 år gammal. I september förra året tog cancern hennes liv. Det är ett tragiskt livsöde som förtjänar att aldrig glömmas. Samira sa till mig att det är en seger varje gång som en ny kvinna vågar anmäla när hon har blivit utsatt för övergrepp. Hon sa också att alla vi som kan tala måste göra det även för dem som inte kan, dem som ännu inte orkar.

Så talar en hjältinna.