Hon pratar och gestikulerar nästan oavbrutet och tycks brinna lika mycket för slakteribranschen som för rockmusik. Det är på något sätt logiskt att Rachels näst bästa jobb var att stycka kött, eftersom hon sjunger så att det känns ända in i benmärgen. Hon understryker emellertid ofta hur förvånad hon är över att ha hamnat där hon är.

- Jag ville aldrig bli sångerska, berättar Rachel medan hon röker Pall Mall, och jag tycker fortfarande inte att jag är särskilt bra. När Detroit Cobras började spela behövde de någon som sjöng och de frågade mig. Jag sa att jag inte visste hur man gjorde men vi söp till och jag testade, och det var roligt fast rätt underligt. Men när folk berömde mig för att jag sjöng bra sa jag under lång tid till dem att, nej, det gör jag inte, och jag talade om för dem vilka som faktiskt kunde sjunga.

Vad hade du för ambitioner om du nu inte ville sjunga?

- Jag ville bara ha ett normalt liv. Ett tag jobbade jag som slaktare och det var verkligen häftigt. Bra betalt, ett jättebra liv. Men sen gick man hårt åt facket och skulle införa en femårsplan, så från att ha tjänat runt 30 dollar i timmen skulle jag efter fem år få 8.50, ungefär lika mycket som 14-åringen som staplar konservburkar. Jag försökte organisera folk och ledningen ville sparka mig för att jag stod upp för skiten. Och det var en tuff bransch att ta sig in i, på det första jobbet jag tog sa chefen att "jag varnar dig, ingen tjej har nånsin varit här en dag utan att ha gått hem gråtande", och jag sa bara, okej, bring it on! Du vet, ingen kunde trakassera mig för jag var fulare i mun än de, jag behövde inte be om hjälp, jag kunde slänga en halv ko över axeln och bära den.

Detroit Cobras släppte i höstas sin tredje fullängdare, "Baby", på Rough Trade. Liksom tidigare skivor innehåller den covers på mer eller oftast mindre välkända låtar från 50 och 60-talens soul, -rock´n´roll -och Motownscen.

Ni har en originalkomposition med på nya skivan?

- Ja, jag och Mary (Maribel Restrepo, gitarrist) har skrivit några sånger tillsammans med Greg Cartwright som spelade med oss på de två senaste skivorna. Han har spelat med bland andra The Oblivians, som jag för övrigt älskar, och han har öra för vad som passar min röst. Men det är inte så att vi känner att vi måste ha eget material bara för sakens skull utan det föll sig naturligt.

Det är rätt hög omsättning på bandmedlemmar?

- Ja, det kan vara svårt att få fem personer att funka ihop. Det kommer nog alltid vara så att folk kommer och går, på grund av attitydproblem eller helt andra saker. Många killar klarar inte heller, medvetet eller omedvetet, att ta instruktioner från kvinnor. Och då är vi två ändå mer "män" än vad de flesta killarna i bandet är. Det är otroligt vilka lipsillar karlar är, de bara bölar (Rachel illustrerar med ett gnällande läte), jag menar, håll käften! Inte för att vi kör med folk, men artister och musiker kan vara väldigt bräckliga personer, även om man ber någon snällt att kanske prova att spela på ett annat sätt så blir de förkrossade.

Hur väljer ni ut vilka låtar ni ska spela?

- Det blir till slut en naturlig process. Vi är aldrig oense om valen, vi bråkar inte alls som vissa andra band gör. Man väljer de sånger som träffar rätt hos en själv och samtidigt passar in i helheten. Vår ambition är att göra ett album, inte en singel, och det tycker jag vi har lyckats bra med.

Rachel Nagy är uppväxt med och lyssnar nästan uteslutande på den sorts musik som bandet nu ägnar sig åt.

- Jag är patetisk, urskuldar hon sig, jag har inte köpt en skiva med ett nytt band på väldigt länge. Jag tänkte på det häromdagen och insåg att det i princip inte finns några nya band som jag gillar. Rocken håller lite på att förgöra sig själv, det är samma sak som görs om och om igen. Och den smörja som kallas punk

idag, det är ju pop, det är fruktansvärt. Så jag går helt enkelt tillbaka till rötterna. Allt har redan gjorts och då kan man lika gärna ta det till sig för att det är bra och inte låtsas att man gör något originellt.

Detroit Cobras har haft vad man väl skulle kunna kalla flyt sedan bandet bildades för tio år sedan.

- Vi har haft tur, vi har aldrig behövt springa runt med demos eller tigga spelningar. Vi spelar för vårt eget nöjes skull och folk började gilla det och fråga efter oss. Det har kommit erbjudanden från stora bolag som vi avböjt för jag har aldrig haft som målsättning att sälja platina eller att det görs dansremixer och sånt. Jag tycker det är väldigt oroväckande med människor som till varje pris vill bli kända, själv förstår jag inte det där. Ibland står jag på scen och tänker plötsligt att vad fan gör jag här? Men det blir väl en bra klippbok jag kan titta i när jag är gammal. Bortsett från att jag glömmer att klippa ut grejer, jag minns över huvud taget knappt någonting. Jag får ringa mina vänner när jag är 60: " Vet du vad jag gjorde när jag var 30? Nej, jag var också full". Men vi har kul, så vad fan.