Ett relativt nytt fenomen i djurrättssammanhang är ickevåldskamp: aktivister som utan att dölja sin identitet befriar burhönor och hamrar på slakteri- och kläckeriutrustning. Under fem år har djurrättsorganisationen Räddningstjänsten utfört sådant arbete. Berättelser och erfarenheter från detta politiska experiment finns samlade i den nyutkomna antologin En dag ska alla djur leva i frihet: Civil olydnad för djuren (Yelah förlag, www.yelah.net), redigerad av Johan Jaatinen.

Texterna är i hög utsträckning just berättelser, inte teser eller argument. Det gör det till en lättläst och läsvärd bok som även den oinvigde borde ha glädje av. Det är helt enkelt intressant att följa med aktivisterna ut på aktioner, och sedan in på polisstationer och in i fängelse.

Men också teoretiska resonemang kring metoden civil olydnad tas upp. I två kapitel, skrivna av Jaatinen, diskuteras metodens legitimitet och effektivitet. Det är initierat, och en bra introduktion till den debatt som förts runt dessa frågor. Möjligen går författaren ibland in för mycket på sina egna funderingar, i stället för att mer redovisa vilka uppfattningar som är vanligt förekommande bland dessa djurrättsaktivister.

En intressant fråga som Jaatinen diskuterar är betydelsen av den konkreta handlingen för att aktionen ska 'fungera', bli förstådd av människor. Alltså, har aktivisterna en praktisk möjlighet att börja gestalta den förändring de vill se? Om inte så finns risken, menar Jaatinen, att aktionerna upplevs som teater, 'de vill bara få uppmärksamhet', och att folk tappar intresset för aktivisternas arbete. Jag tror det stämmer, och att fritagningar av till exempel burhönor därför är symboliskt starka aktioner. De kan inte missförstås. Själva bortförandet är symboliken. Handlingen talar för sig själv.

Ekegren skriver: 'Nyligen kom en manlig nattvakt och pratade genom dörren. Han var jägare, hade kläckmaskiner för fasaner och rapphöns och så var han - givetvis - djurvän. Det var ett intressant men inte givande samtal. Det gick som det alltid gör. Han utnyttjade sina röstresurser och skrattade åt mig. Jag lyckades behålla lugnet och bad honom komma in i min cell så vi kunde föra ett normalt samtal. Men då tittade han på klockan och skulle iväg.' Situationen känns bekant. När det orättfärdiga i människans behandling av djuren förs på tal är det många som helst vill bege sig någon annanstans. Och det är ju inte så konstigt; det är inte roligt att tänka på djurfabriker.

Men hur tar vi oss an förtryck? Det är en fråga som alla samhällsradikaler - oavsett vilken fråga de är aktiva i - inte ska hasta iväg ifrån, på språngmarsch in i kampen. Nej, metodfrågan bör vi dröja vid. Boken En dag ska alla djur leva i frihet kan vara en lämplig rastplats.