Festivalen börjar med Khaled. Utsålt på Nalen förstås, och ett dussin unga arabiska killar som hänger utanför entrén och försöker få tag i överblivna biljetter. Och jodå, jag tror alla lyckades komma in till sist. Frågan är dock om de var så glada över det i början, för inledningen på konserten var sannerligen inte bra. Khaleds band lät otätt och svängde inte mycket, och ljudkvaliteten var som den alltför ofta är på Nalen, nämligen miserabel. Efter några låtar började det dock hända saker. Killen vid mixerbordet kom på att det är dumt att dränka sången i larmet från instrumenten, och själva bandet kom igång och började hitta en gemensam rytm. De hårda blåsriffen och fiolslingorna satt där de skulle, trummorna hetsade framåt, Khaleds röst lekte och smekte fram orden. Karln ser så oansenlig ut på scenen, men stämbanden är gjorda av guld. Ett par vackra akustiska nummer med bara sång kompad på den arabiska lutan oud visade att Khaled klarar sig utmärkt utan hela sitt tiomannaband i ryggen.

Den maliske gitarristen Habib Koité är av en helt annan sort. Khaled gör en modern arabisk discomusik som nog skulle bli svåruthärdligt ensidig utan hans sångröst.

Habib Koité ligger närmare sina rötter, det är traditionell malisk musik lätt uppfräschad med ett stänk av blues, och bandet har en halvakustisk sättning med gitarr, trumset, slagverk och balafon, den västafrikanska xylofonen. Musiken lever på Habib Koités magiska fingrar som utvinner fantastiska melodier ur gitarren på det typiskt afrikanska sättet, ett stillsamt plockande fram och tillbaka på ackorden, mjukt och försiktigt, nästan oansenligt för den som inte vill lyssna, men med en transliknande monoton förtrollning i beredskap.

Tyvärr måste jag säga att Habib Koités tidigare konserter i Stockholm varit klart bättre. Denna gång verkar bandet stundom tankspritt och oinspirerat, men när det väl glimtar det till och musiken får flöda ur de magiska fingrarna blir det väldigt bra och allt är glömt och förlåtet.

Sorgligt nog missade jag Cesaria Evora, men återkom till Nalen för festivalens sista konsert, nya senegalesiska hip-hopakten Daara J. Det är en samspelt, välsjungande trio med en explosiv scenshow till dj-musik. Hip-hopen är som en bumerang, nu har den kommit hem till Afrika igen, förkunnar Daara J på blandad franska och engelska från scenen. Men dess innehåll tycks ha förändrats på ett positivt sätt på vägen, det är till exempel svårt att tänka sig en amerikansk gangsterrappare som får publiken att sjunga allsång om 'Peace - Love - and Harmony'.

Så mycket Afrika är dock svårt att upptäcka i musiken, det är hårda larmiga hip-hopbeats med inslag av ragga och dancehall. Den skulle säkert gå hem bra inför en vanlig hip-hoppublik. Och här kan man fundera över hur musik kategoriseras. Är det bara europeisk och amerikansk hip-hop som är 'äkta vara', kan senegalesisk hip-hop bara spelas på afrikanska festivaler och inte på hip-hopklubbar?