Tillsammans med några polare och Jakob, deras farsa, hade vi åkt till Revudden utanför Nynäshamn för att campa. Jag hade länge sett fram emot att sitta och drömma på bryggan och kanske se på solnedgången men Jakob hade helt andra planer: 'Du är ju ingen pojke längre Federico, det är dags att du börjar bete dig som en riktig man.'

Så det blev ingen solnedgång från bryggan utan istället ett riktigt manligt kottkrig ute i skogen som fick ett dramatiskt slut när någon plötsligt kalasträffade Jakob mellan benen.

Början på 90-talet var onekligen en omvälvande tid för mig och mina polare. Ny Demokrati, Ian och Bert var på modet och 'svenska barn skulle snart tvingas vända sig mot Mecka'. SVT visade dokumentärer som 'Rasist Javisst' där vi skulle lära oss att förstå rasister som egentligen inte var rasister utan bara ogillade alla oss som inte var svenskar.

En laserman härjade i Stockholm så Carl Bildt och Birgit Friggebo åkte ut till Rinkeby för att alla skulle hålla varandra i hand och sjunga 'We shall overcome'. Det var åren då Alby och Botkyrka förvandlades till mediernas älsklingsghetto och Latin Kings debutskiva 'Välkommen till förorten' blev ett ledande ljus i mörkret för många av oss förortssvartskallar.

Sommaren 1993 förstod så mina polare och jag att det inte bara var dags att vi blev riktiga män utan även äkta svartskallar. Ett enkelt 'Hejsan' förvandlades till 'Shoo, len va händish' och mycket kom att följa samma komplicerade anda.

Mina polare började konsumera drogglorifierande amerikansk hip hop. Ett kort tag försökte jag predika bort dem från den destruktiva vägen, jag läste Malcolm X och ville förena alla svartskallar eller nåt i den stilen men ingen förstod vad jag svamlade om. Till slut började min barndomsvän José misstänka att jag var någon slags antidrogagent, en infiltrerad kärring från Maria Ungdom. Han hade blivit en riktig kaxig jävel, José, som alltid varit så blyg. Över en sommar förvandlades han från en skraj liten pojke till Mikael Persbrandt med pizzabagardialekt.

Början på 90-talet var en tid då jag trodde mig se hur vi alla förändrades. Hela min förort var en fjortis i skuggan av en paranoid stad, en tonåring som plötsligt blev medveten om sin egen existens och ensamhet.

Federico Rodriguez Moreno är frilansjournalist och student