När allt hopp verkar vara ute säger familjens äldste att det bara finns en man som kan rädda fölet. Han sänder ut två små pojkar i öknen för att finna honom:

- Vi behöver en bra fiolspelare.

Regissören Byambasuren Davaa ger oss här en varm skildring av det nomadiska folkets vardagsliv och gör det med lika stora delar magi som realism.

Fotot är ömsint och opåträngande och regissören lyckas med små medel skapa värme i varje scen.

Nomaderna lever mycket traditionellt och enkelt.

De har anpassat sin livsstil efter naturen, i stället för tvärtom, och kan själva producera allt de behöver för att överleva. Men många unga har en längtan efter ett modernt liv inne i huvudstaden Ulan Bator.

Luigi Falorni, filmens fotograf och medförfattare, definierar Den gråtande kamelen som en 'berättad dokumentär'.

Det vi ser hände i verkligheten precis som den visas på filmen, men vissa scener agerades för att komplettera huvudhistorien och skapa framåtrörelse. Dessa scener, då man känner att människorna inte talar med varandra utan bara till publiken, tillhör filmens få svaga ögonblick.

Den gråtande kamelen är en väldigt fin film.

Publiken kan bli djupt berörd av det oälskade fölets hjärtskärande gråt, men filmen balanserar ibland på kanten till att bli för söt och sentimental - dock utan att trilla i. Slutresultatet blir en magisk film, väl värd ett besök.