I början när jag hade kommit till Sverige brukade jag ofta ställas inför frågan varför jag hade flytt från mitt land. Jag berättade att det var krig mellan Iran och Irak och att jag var på väg att bli inkallad. Det var svårt för andra att föreställa sig ett krig. Det var svårt för mig själv också. Jag flydde eftersom jag

tyckte kriget var korkat och framförallt för att jag var rädd om

mitt eget liv.

Jag levde inte vid någon gränsstad och utsattes aldrig för något direkt angrepp. Jag hade inte fått se det som gör människor hatiska till den grad att de är beredda att skada och döda andra. Märkligt nog fick jag uppleva detta tretton år efter min flykt, här i Sverige. Då menar jag under dagarna i juni 2001 då Sveriges ordförandeskap i EU tog slut och toppmötet hölls i Göteborg. Hundratals aktivister fick gå loss på Avenyn under cirka 20 minuter och slog sönder och brände allt de ville. I alla medier fanns det bilder på fönsterkrossande och brinnande möbler och bajamajor. Med undantag från den här händelsen gick polisen hårt mot alla typer av misstänkta aktiviteter bland aktivisterna under de här dagarna.

Redan på torsdagen,

dagen innan toppmötet började, spärrade polisen av Hvitfeldtska gymnasiet som av kommunen överlämnats till ditresta demonstranter för att de skulle ha ett tak över huvudet. Över fyrahundra personer frihetsberövades misstänkta för förberedelse till våldsamt upplopp eller liknande. Det talades vilt om granatkastare, brandbomber och vapen. Det polisen fick tag på var vita overallernas skumgummi, skyddsutrustning och plankor och gatstenar som samlades långt efter avspärrningen.

Kommenderingschefen Håkan Jaldung är sedan länge pensionerad i förtid och nu misstänkt för tjänstefel och olaga frihetsberövande för den här insatsen. Dåvarande länspolismästaren Anne Charlotte Norrås, också hon pensionerad, tackade polisen efter toppmötet i ett öppet brev för en bra insats och framförallt för de över tusen omhändertagandena. De flesta hade åkt fast för att de hade befunnit sig på fel plats vid fel tidpunkt.

Skjut dem alla, var en vanligt förekommande mening under dessa dagar i Göteborg och i Sverige. Folk talade om en våldtagen Avenyn men ingen pratade om de personer som befann sig i affärerna och bankkontoren när kravallerna pågick. Många av de blev senare långtidssjukskrivna. Ingen av de som röjde på Avenyn greps på plats. Några få identifierades och greps efteråt.

Händelserna på Avenyn gjorde även statsministern Göran Persson upprörd. Lite folkets vrede vore på sin plats, sa han i en tv-intervju. Samma kväll sköt polisen skarpt mot demonstranter för första gången på sjuttio år.

Senare funderade jag en del på varför jag hade klarat mig undan trots att jag hela tiden följde händelserna på nära håll. Min erfarenhet från mitt liv i Iran verkade hålla mig på avstånd när det började hetta till. Jag påminde också mig själv hela tiden: vad du än gör, gå inte nära polisen!